Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

skapelse; hon tyckte sig nästan samtala med englarne på detta sätt. Då hon var allena hade hon ju inga fiender hvarken under himmelen eller på jorden. Blommorna kunde ej blicka hånande på hennes missbildade gestalt; mossan mottog henne i sitt mjuka sköte lika gerna som om hennes figur hade varit ett mönster af skönhet. Bäckens sorl gäckade henne ej med sina skiftande perlor, som den, likt ett regn af flytande ljus, strödde öfver klippan; trädens täta, gröna kronor, och skogsfäglarne med sina granna fjädrar, som dolde sig bland löfven och sjöngo der, gjorde henne aldrig någon sorg. Den unga flickan lefde så med naturen till sitt enda sällskap tills hennes själ blef mättad af dess poesi, som vårens gräs af det ljus, hvari det kallats till lif. Hennes hjerta blef ömtåligt som en blomma, men i dess djup låg styrka och värme och kraftiga känslor jemte den lifliga inbillningskraft; som gjuter sin egen klarhet och glans öfver alla jordiska ting. Men till de få menniskor, som alltid älskat henne; slöt sig Mary med dubbel innerlighet, sedan hon blifvit så grymt bortstött från alla andra. Hon fästade sig djupt vid sin farmor och längtade som ett sjukt barn efter hennes kärlek. Så var det ock med hennes syster, som hon likväl i själskrafter var mycket öfverlägsen. Ehuru af naturen utomordentligt mild och vänlig, bibehöll hon dock det inflytande öfver sin friska och vackra, ehuru temligen egenvilliga syster, som en högre begåfvad och starkare själ alltid besitter öfver en mera hvardaglig ande Fjerde kapitlet. De båda systrarne stodo under