Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

sammanslutning och styrka. Om i något ä det just i denna grofva missteckning af Lud vig XI, hvarigenom han framställes såson en förhärdad, skenhelig och grym bof, uta mensklig känsla, utan annat intresse än dei gräsligaste egoism, som romanticismens inflytande på Delavigne uppenbarar sig. Mer genom denna eftergift för satsen: le laic cest le beau har författaren. förlorat en huf vudperson, som kunde vara kärnan i ett sorgespel: ty en sådan måste ega några anspråk på vår medkänsla, följa en, om aldrig så ensidig, dock ur någon synpunkt berättigad. pathos och i sitt fall fylla oss med högtidlig bäfvan för det menskligas allmänna lott: förgängelsen, och med en lika högtidlig glädje öfver det ideellas evighet. Men huru kunna dylika känslor väckas genom åsynen af en hjertlös tyranns samvetsqval, hvilka man stundom villtycka vara hycklade, stundom blott ett fysiskt lidande? Och hvilken tragiskt upplyftande tafia kan väl uppstå, der en sådan är hufvudfigur och den vigtigaste personen dernäst vill genom ett mord hämnas sin faders död och slutligen går under för samme man som denne? Nekas kan väl icke, att Ludvig XI, såsom Delavigne nu en gång fattat honom, flerestädes är intressant och fint tecknad, att t. ex. i fjerde akten framställningen af hans qvalda lif är utförd med styrka och omsorgsfull noggrannhet, men dylika förtjenster blifva dock af underorordnadt värde, när det hela lemnar åskådaren så djupt otillfredsställd, som här är förhållandet. Då hela intresset nästan uteslutande är fäst vid Ludvig, äro de öfriga figurerna blott medel att fran en eller annan sida framställa honom och föra ett föga sjelfständigt lif, måhända med undantag af den unge: hämnaren Nemours, som dock är långt mer episodiskt behandlad än som vederbort. Commines, Coitier, Olivierle-Daim, Tristan ha endast betydelse genom sitt förhållande till tyrannen, och Dauphin, som i början synes vilja blifva något, försvinner också alldeles bredvid hufvudfiguren. mOm Delavigne i den sistnämnda låtit de romantiska idterna bestämma sin framställning, så har han åter i dramats utveckling och yttre gestaltande följt de klassiska traditionerna närmare än han bort. Deraf kommer den säfliga och betänksamma gången i det hela, det myckna talet och det ringa handlandet, skildringarnes öfvervigt och den omsorgsfullt glättade och pointillerade dialogen (af hvilken dock i den orimmade svenska öfversättningen föga karakteristiskt återstår). Stycket förefaller sålunda nog uttänjdt, helst, som ee hufvudfigaren tager så mycken plats och återkommer så ofta, att enformigheten står för dörren. En förtjenst eger stycket obestridligen, den att lemna framställaren af Ludvig tillfälle till en skapelse af utförlig art. Hr Swartz, som fått denna uppgift sig anförtrodd, har vid dess lösande gatt till väga på det sannt konstnärliga, fullt medvetna sätt, som alltid utmärker honom. Han hade noga skärskådat den föreliggande karakteren och förstått att ur densamma utfinna alla dess beständsdelar; han tillgodogör dem väl, mången gång ypperligt, t. ex. i fjerde akten, der han ensam utför ett litet drama, i det han med sin förmåga af den finaste detaljskildring uppvisar de känslor åf tärande samvetsagg, fruktan för döden, skenhelighet och list, som röra sig inom Ludvigs bröst, och ger oss den kådligaste bild af konflikterna mellan dessa olika faktorer: Han har noga ingatt i författarens syften, någon gång måhända för noga, hvarigenom hans framställning blir af en vidrighet, som fullt motsvarar den poeiska bilden, men som bort mildras af den itförande. Ett visst allt för mycket, något Vf grimace, såsom en föregående granskare uttryckt sig, kunna vi ej heller undgå att inna i början; men detta försvinner allt mer, u mer skådespelaren hinner värmas af sin ramställning. Öfverhufvud anse vi denna särdeles ansträngande roll vittna om den höjd vf förmåga, på hvilken hr Swartz för närvarande befinner sig, utan att egentligen vara ågot nytt uppslag för hans begafning. Att van emellertid förmår genom sitt spel lifligt ntressera åskådarne under så pass ogynnamma omständigheter, som vi ofvan ådagaagt, bevisar hvad vår scen eger i denne onstnär. Det torde vara öfverflödigt att nämna, det an härvid på ett utmärkt sätt biträdes af friga medspelande. Så är hr Dahlqvist en länförande Franciscus af Paula, hr K. Almöf en förträfflig Coitier, hr Elmlund en ståtig Nemöours, och öfriga deltagande, ingen ämnd och ingen glömd, väl på sin plats. ött något lågmäldt utförande, som vid första epresentationen delvis besvärade åtskilliga af lem, har numera försvunnit, sedan man uppifvat minnet af kongl. stora teaterns betydiga fordringar i afseende på röststyrka.