Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

Kongl. Stora Teatern. Ludvig XL, af Casimir Delavigne. Det brytningsskede inom Frankrikes vitterhet, hvilket sorgespelet Ludvig XI tillhör, nemligen striden mellan den föråldrade klassicismen och den ungdomliga romantiken, var mer än många utmärkt af en rad lysande medelmåttor, korrekta och eleganta, men föga inspirerade skalder och skriftställare. Till dessas antal måste vi, trots det stora ryktet, äfven räkna Delavigne, både som lyriker och dramaturg. Han var en eklektiker, en mediare mellan det gamla och nya, visserligen mer lutande åt det senare, men för varsam eller för rädd att taga steget fullt ut och derför egentligen tillfredsställande intetdera partiet — och ej heller efterverlden. Särskildt som dramatisk författare är han genom denna halfhet föråldrad i hög grad, vida mer än hela mängden af de gamla klassikerna och likaså hvad beträffar de äkta romantikerna: något som för öfrigt är dylika medlares vanliga öde. Delavigne besitter ej heller någon egentlig begåfning för det dramatiska, och sa mycket mer måste det förundra, att hans Marino HFalieri, Les fils d Edouara m.fl. deremot kunnat entid anses som mästerstycken på sorgespelets område. Louis XI, som uppfördes 1832, räknas visserligen, och med rätta, för det förnämsta bland hans dramer; men icke ens det uppfyller ganska vanliga fordringar. Ty hvad man först och främst saknar i Ludvig XI är en äkta dramatisk handling, som genom en följd af konflikter låter åtminstone någon karakter utveckla sig och förändras under åskådarens ögon. Hufvudkarakteren, som genom den utförliga behandling, författaren egnat den, slukar. hela intresset, framställes redan från början :sådån vi återfinna honom i slutet, undergår ingen djupare förändring, och hans utveckling är biott att fatta så, att han får tillfälle genom handlingen att framställa sig i flerfaldiga belysningar. Hela stycket är, med ett ord, ett slags utförlig analys och exemplifiering af Ludvig XI:s personlighet, men — och deri ligger ett ytterligare svårt misstag — hvarken sådan historien känner honom, eller sådan att han med rätta kan vara medelpunkten i ett sorgespel. Det torde ej kräfvas många ord fär att påpeka den orättvisa och ensidighet, hvarmed Ludvig såsom historisk personlighet blifvit behandlad, i det författaren framställt honom i hans sista skröpliga dagar och alldeles förbisett den ingripande betydelse hans lif och regering egt för det nyare samhällets utveckling, för Frankrikes