Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

föga motsvarar den gestalt, som förherrligar -iden underbara Faust-sagan, och då rösten, i Iså ypperligt lämpad för den italienska kan Itilenan, mindre förträffligt framför stort kom. I ponerade, mäktiga melodier elier dramatiskt -I betecknande och gripande effektfraser. HärItill kommer att i denna roll, mer än i de flesta andra, orden äro af väsentlig vigt, och latt höra den utförd på italienska blir sålunda en förlust för enhvar, som icke känner detta språk. I förbigående anmärka vi, att den italienska texten vittnar om temligen mycken vårdslöshet hos öfversättaren och icke på långt när kan jemföras med herr Wallmarks 1 de flesta afseenden utmärkta tolkning. Att fjerde aktens sköna romans numera uteslutes, beror troligtvis icke på sångerskan; det innebär emellertid en känn-. bar mistning emedan detta nummer synnerligen bidrager till teckningens värde och här blifvit kärt för enhvar, som med tacksamhet erinrar sig fru Stenhammars mästerskap i dess utförande. Med allt detta äro vi långt ifrån att opponera oss mot den varma hyllning, som kommit signora Sorandi till del. Hon förtjenar den i många afseenden, hon gör onekligen sitt bästa, och detta är mycket, så mycket, att vi visst icke betvifla att hon ju, om en tredje, fjerde roll utom hennes egentliga konstnärsområde (till exempel Rezia, Valentine, Alice), ytterligare tilldelas henne, äfven i dem skuile vinna rätt mycket bifall. Men att på detta sätt använda henne nödgas vi anmärka såsom orätt och okonstnärligt. Då hon i sin genre onekligen är en utmärkt artist, hvarpå hennes Adina lemnat det vackraste bevis, bör hon tvifvelsutan den korta tid, vår scen har den lyckan att ega henne, få framstå i roller af denna art, ikarakter, sådana som Violetta, Gilda, Rosina, hvilka, ehuru ofantligt olikartade i vissa fall, dock alla tillhöra den genre, för hvilken signorans utseende och musikaliska begåfning bäst lämpa sig och hvari hon för närvarande icke torde kunna öfverträffas af någon bland våra inhemska sångerskor; deremot icke anmodas att instudera partier, af helt annan natur än hennes egen, och i hvilkas återgifvande hon användes såsom ersättning för den nyligen lidna förlusten af en annan frejdad sångerska af olika genre, hvilken hon icke kan ersätta. , Om det är obestridligt att signoran kan skänka vårt musikaliska samhälle konstnjutningar, hvilka man, sedan hon lemnat oss, nödgas försaka, är det ju icke skäl att undandraga musikvännen dessa speciella nöjen; vi hoppas derföre att nästa roll, hvari vi få beundra den unga sångerskans talanger, måtte vara en af dessa italienska tonskapelser, som äro fullt enliga med hennes individualitet, likasom att man för Webers, Meyerbeers och-andra tyska mästares konstverk snart återförskaffar åt seenen den eller de representanter, som i alla fall äro och förbli nödvändiga för en stor opera. Signora BSorandis bästa scener äro spegelarian, qvartetten, mellansatserna af tredje aktens duo samt hela slutscenen i sista akten. För rollens kraftigaste och lidelsefullaste momenter förefaller hennes stämma något svag, och i visan om Konungen i Thule, kan hennes sång icke fullt mäta sig med fru Stenhammars, hvars djupa uppfattning och själfulla föredrag särskildt af detta nummer svårligen torde kunna öfverträffas eller uppnås. Att intagande ungdomlighet, känsla och behag uppenbara sig i signorans , återgifvande af hela partiet torde icke behöfval nämnas. Såväl hr Arnoldsson som hr Labatt gifver) Fausts parti med en omsorg om det rent mu-sikaliskt anslående deri, som upprätthåller ahörarnes intresse. Tredje aktens aria har. aldrig framkommit så till sin fördel som nu, då den i sin helhet återgifves. Att af rollen söka utdana en karakter torde vara fruktlöst. Så mycket bättre tecknade äro, förutom Margaretita, äfven Mephistopheles och Valentin, och ypperligt tolkas också dessa karakterer af rr Willman och Arlberg. Förändringen af fjerde aktens början synes. oss mindre välbetänkt, dels emedan romansen vid spinnrocken derigenom uteslutes, dels emedan begabbelsekören är af större effekt då de sjungande icke synas. Kyrkscenenhar man ändrat på ett sätt, som förtjenar,den lifligaste erkänsla, och att den numera blifvit fjerde aktens slutmoment har mycket som: talar för sig. Vi för vår del skulle emellertid helst finna hela: denna scen utesluten, emedan musikern här icke fullt värdigt lyckats återgifva den fruktansvärda situationen, något, som knappt ens för Schumanns öfverlägsna snille varit möjligt. I Valentins dödsscen, helst så mästerligt som den nu utföres, har akten för öfrigt ett slut af det kraftigaste och djupaste intryck. Den lilla enaktskomedien Två ord med musik af Dalayrac synes förr i verlden ha varit en verklig gunstling hos Stockholmspubliken, och har tid efter annan återupptagits, så att antalet representationer småningom blifvit synnerligen stort. Musiken är ett hastverk ar den ytterst poptläre och produktive tonskalden, men likasom äfven de minsta bagateller som flutit ur hans lekfulla penna, vittnar den om fyndighet, motivrikedom och ypperligt lynne. MSärskildt är ouverturen, en liten storm i ett glas vatten, af ganska lifvande effekt. Texten, eller rättare komedien, är deremot blott alltför gammalmodig med denna röfvarehemskhet, som så lätt blir enfaldig och löjlig. Om utförandet är icke mycket att säga, vare sig godt ller ondt. Vi vilja blott anmärka, att fröken Lublin såsom värdshusvärdinnan—Sstråtröfvarinnan icke. behöfde så tydligt som nu sker affisehera elaklieten i den karakter som blifvit hennes uppgift, samt att den hyggliga nn ANAR lå nt LA RR kr fe Fn bt NA RE EEE VT RR FREE