Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

Jane började med att räkna upp de unga männen som voro bjudna; hon föredrog dem framför flickorna i sitt hjerta och följaktligen också i sitt tal. Ty, för att säga sanningen, så var Jane en verklig typ för en landtlig kokett, en skönhet och en bortskämd skönhet; men det oaktadt en varmhjertad, god. och vänlig flicka. Det är gossarne Ward, sade hon, och John Smith, Walter Butler från fästningen och Jason Wintermoot — Hon afbröt sig tvärt, ty hon kände den arm darra som hvilade kring hennes midja och såg sin syster blifva mycket blek, då hon hörde detta namn. Förlåt mig, sade Jane skyggt efter en liten stund, jag ,hade glömt — jag borde ej bjudit honom. Ar du ond på mig, Mary? Ond! upprepade Mary, jag kan aldrig bli ond på dig, alter Det gör mig ondtatt neka dig något i dag; men jag Kan ej uthärda att vara tillsammans med dem. Du kan ej ana, du kan ej föreställa dig huru jag lider när någon annan än dem jag älskar, ser på mig. Det är just hvad de säga, svarade Jane och rodnade af ädel förtrytelse. Hvilka säga så? Hvad säga de? frågade Mary ifrigt, ty hennes hjerta darrade af fruk. tan att få höra någon häntydning på hennes vanlottade gestalt, och det föreföll henne som om den syster hon så innerligt älskade skulle för alltid blifva utestängd ur hennes hjerta om hon upprepade de hbjertlösa anmärkningar som hon misstänkte blifvit gjorda af hennes skolkamrater. Jane svarade icke straxt och den puckelryggiea flickan stod framför systern med darrande läppar och ängslig blick; Men med den oroliga ande, som hos djupt känsliga naturer dem att adrg smeka en