Aftonbladet – 9 januari 1868, sida 3

Derwent och missionären hade landat tre år förut. Båda hade sedandess blifvit fullvuxna och båda hade vunnit derpå — Jane hade blomstrat upp som en ros, hennes figur hade blifvit smärt och väl proportionerad; Marys utseende hade fått denna utsökta ljufhet, som rör vårt hjerta liksom klangen i vissa ljud, färgen i somliga taflor. Jane var just sjutton är i dag. Och du vill då ej bli hemma i dag, Mary, mitt hjerta, fast det är min födelsedag? ade hon. Jag har den största lust att skära af tåget och låta kanoten drifva bort. Och huru skall då ditt främmande komma hit och härifrån? sade Mary, och ett lätt småleende lekte på hennes läppar då hon såg upp på systern. Jag bryr mig ej om de främmande, jag bryr mig ej om någonting — du är så envis, så förarglig — du vill aidrig vara hemma säg våra jemnåriga komma hit — det är då för träkigt! utbrast Jane. Seså, sade Mary och kysste den nyckfulla skönhetens kind, var snäll nu och låt mig få gå: jag skall plocka en hel!båtlast med kaprifolium och liljenkonvaljer åt dig... Säg ja — gör det; jag kan ej se dig missnöjd i dag. Jag skulle inte eljest bry mig så mycket om det, fastän det är bra ledsamt att du aldrig vill vara med om något eller någonsin kan roa dig som andra menniskor; men Edvard Clark tog ett bestämdt löfte af mig, att jag skulle hålla dig hemma i daga En lätt rodnad, fin som snäckans ljusröda färg, spred sig öfver Marys kind, då hon lade den mot systerns friska rosor, och sade: Om ingen annan än Edvard var bjuden, skulle jag gerna blifva hemma, men du har kh judit så många — har du inte det? — 1 skölw könvsa från Bynfs