Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 3

a en lulttard fran. Bologna. ballongen Iorde Idem först i en så tunn luft, att ett i lykta i medfördt ljus slocknade. Tvenne af luft:e seglarne svimmade; men den tredje kunde i genom förtärande af arrack hålla sig uppe h och lyckades äfven bringa kamraterna åter till medvetande; ballongen hade då sjunkit joch störtade ned i Adriatiska hafvet. De i förskräckta luftseglarne utkastade all barlast, a till och med en del af sina kläder för att ånyo få den att stiga. Detta lyckades, de r stego dervid med otrolig hast, men kommo ill en sådan höjd, att de största plågor åter infunno sig till följd af luftens tunnhet, och i den skarpa kylan i de högre regionerna. Först efter många besvärligheter och sedan r de ännu en gång pröfvat Adriatiska hafvets I böljor, lyckades de uppnå terra firma. ;Qvinnans historia af Ernest Legouve. Öfversättning från fjerde originalupplagan af Turdus Merula. (Stockholm. På L. J Hiertas förlag 1867. Pris 3 rdr 50 ör En andlig rörelse, ehuru omedveten för , flertalet, genomgår såsom en röd tråd vår tid och kan anses såsom en af de mest beteck. nande frågor för densamma. Den är ovilkorgen tidens mest brinnande fråga, ehuru dess eld mera liknar en inre glöd än en för stunden gällande politisk kombinations flamImande brasa. I bredd med denna rörelse medsjunka, vid allvarlig eftertanke, till obetydligheter en Wilhelm III:s eller en NapoI leon TII:s små ärelystna planer, hvilka spela samma roll i värt slägtes utvecklingshistoria stort, som myggans stygn i den raske plöjarens minnen fran sin aker. I Hvad vi här tala om och hvartill den bok, I hvars titel står ofvanför dessa rader gifvit oss anledning, är den värt slägtes hoppgifI vande lifsyttring som benämnes frågan om qvinnans likställighet med mannen. Denna fråga har sitt naturliga berättigade väsende likmätigt, i alla tider gj g gällande såsom vigtig, dock icke förr än kulturen steg så pass högt att icke den råa yttre kraften jallena var den bestämmande faktorn i menI niskans handlingar. Stora tänkare ha all varligt handlagt densamma. Lagstiftaren Moses och dei vise Salomo egnade henne sin djupa tankeförmåga och den ädle moralisten Syrach säger (J. S:s bok 26 k. 21): Såasom solen när hon uppgången är, är en prydelse på Herrans höga himmel, alltså är en dygdesam qvinna en prydelse i sitt hus. Märk väl, Syrach säger i sitt hus, icke i sin mans hus; han tillerkänner qvinnan således rätten att ega, och medgifvas måste, att. qvinnan hos judarne alltid intagit en vidal: aktningsvärdare ställning än hos något annat orientaliskt folk. Berättigandet att få ega,l: detta erkännande af en persons moraliskal kraft, har dock, hvad qvinnan vidkommer,i af senare tiders filosofer ofta dragits i tvif-l.s 1 1 4 ty de lagar som tillåtit qvinnan att omyndig, vittna om att — vi nog änge stått på en så låg ständpunkt i sedligt hänseende att vi, mänhen nemligen, icke 1 velat akta vära mödrar såsom våra jemlikar.s Grekernas Venus bragte behagen ini kun-i spen om qvinnans väsende och romarne: med sin Volumnia, Coriolani mor, lärde oss hvad en son kan göra för sin mor. Jesus Kristus, jemnlikhetsmannen, älskade qvinnan, men han älskade henne blott. Mensklighetens hela ena hälft begär dock ett högre erkännande än att blott älskas och Kristi apostlar lärde, vid sidan, af menniskokärlekens apologi, att qvinnan skall vara mannen underdånig,, denna rättskränkande formeli den lutherska vigseltexten, som ofta. .nog på ett ätt groft sätt efteråt gjort och gör sig gälade i den praktiska sidan af lifvet. Senare tiders tänkare ha ofta tagit denna fråga ännu krassare, ja nästan å la Mohammed. Voltaires tanke om qvinnan hedrar icke hans skarpblick och till och med Rousseau löper i all sin naturalism fara att blifva alldeles onaturlig, emedan han för litet fästat sin tanke vid qvinnan och hennes betydelse i andens jordelhf. Kom så revolutionen af 1789. Denna helsobringande kris i historiens annaler bragte dock. föga direkt båtnad i frågan om qvinnans ställning — ehuru förnuftet framställdes såsom gudinna, ej såsom en gud. Men ur den totala rubbning i samhällslifvets sociala grundvalar, som genom revolutionen åstadkoms, ha dock, handledda af det växande forskningsbegäret på religionens fält och de uppvaknande naturvetenskaperna, så småningom ljusare ideer i ämnet uppstigit och gjort sig gällande. Qvinnan är icke mer mannens tjenarinna som i den feodala tiden, icke hans rodocka som i Ludvig XIV:s århundrade och prestlisten har icke mera så mycken makt med henne :som fordom. Och hvad som särskildt utmärker vår tids sträfvande i detta frihetsverk, är att man icke mera nöjer sig med ett teoretiskt erkännande af qvinnans rättigheter, utan frågan tvingar sig fram till en praktisk lösning; man vill komma i åt-: njutande af dessa erkända rättigheter. Qvin-:1 nan ville ut i lifvet. Denna hennes vaknan-t de och delvis redan vaknade vilja är, af alla: de framdragna, det yppersta beviset på könens jemnlikhet i intellektuelt afseende. d Betraktad från en sådan ståndpunkt måste 4 Legouves bok helsas såsom en verklig god4 företeelse inom litteraturen. Arbetet är isigt sjelft icke någon nyhet och den berömde La-t boulaye recenserade detsamma redan år 1855( i Revue des deux mondes. Hans omdömen t a ; t 1 f c f äro i allo smickrande. Boken har också många särdeles framstående förtjenster. Bland arbeten i samma genre utmärker sig Legouvås framför t. ex. Michelets jemväl till svenskan öfversatta Kärleken genom sin tankeskärpa, sin passionsfrihet och frånvaron af allt frasmakeri. Legouvå ser i qvinnan icke någon engel, som borde dyrkas, utan en menniska med fel och brister, men som också 1l tillika eger motsvarande såväl intellektuella 1 som moraliska förtjenster. Denna sansade Å hållning ger hans ider mycken klarhet ocht de satser han söker leda i bevis skola förr r 1 Y E hvarje ojäfvig och fördomsfri läsare framställa sig såsom icke blott sanna i teorien, utan ofta äfven, åtminstone i det centraliserade Frankrike, såsom utförbara. Förf.ifrar med ädel harm emot en mängd saväl aflagstiftningen som seden qvinnan tillfogade orätt-t visor, såsom olika arfsrätt, omyndighetstilloc stånd, utestängning från vissa yrken m. m.;s f Ö men manligast synes ban oss i sin förkastelsedom öfver mannen i dennes förhållande till YR Cura ÅSA lag No RE