Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 3

borde finna sig mindre smickrad at att på detta sätt se sin grofva okunnighet aftäckt för hela verldens ögon i ett mycket omtyckt och godt arbete Ur dylikt förnämitetssnobberi har det populärt vetenskapliga skriftställeriet måst dyka upp för att frigjordt utbreda forskningens resultater och allt mer slå den s. k. klassiska (rättare psevdoklassiska) bildningen ur brädet. Klart seende vetenskapsmän finna nu i hela folkets allmänna bildning ett säkrare värn, ett varmare intresse för sin sak än i pjollriga: samtal med nyfikna: prinsessor, och nutidens sjelfkänsliga allmänhet kan verkligen läsa ett arbete, utan att det behötver dofta af en hofsfer, antingen denna funnits i verkligheten eller blott i författarens fåfänga hjerna. Vi behöfva ej säga, att Figuiers arbete är fullkomligt fritt från dylika osmakligheter. Deremot begagnar det 1 rikt mått, men på ett utmärkt klokt sätt ett medel, som man tyvärr stundom i andra arbeten ser missbrukadt såsom lockande skyltar och puffar för ett dåligt innehåll: vi mena mästerligt utförda, stora träsnitt, och kartor i färgtryck. De förra äro tagna med clicheer eller galvaniskt förkopprade blyaftryck af träsnittet,! hvilket senare aldrig begagnas i tryck utan j blott förvaras såsom orginal till aftryckning Taf clicheer, hvilka sedan as till bok: ryckare och förläggare. Högst få, kanske intet! Tnaturvetenskapligt arbete hos r i detta lafseende så väl utfördt som här örevarande, Thvars andra häfte är ett praktverk med så omsorgsfullt och fint aftryckta teckningar upptagande hela sidor, att vi ej kunna undgå att nämna det såsom visande vår boktryckarkonsts höjdpunkt. Det gör den utmärkta Heeggströmska officinen den största heder. Med god urskilning har öfversättaren uteslutit mindre nödvändiga teckningar, bland annat en geologisk karta öfver Frankrike. I förfärdigandet af den ta planschen i fär; I tryck öfver de geologiska lagren, hvilken lä saren ju oftare desto bättre bör under bokens genomgående rådfråga, ha herrar Schlachter och Seedorf i Stockholm öfverträffat sina föregångare i Paris. Mot slutet af det franska arbetet är en geologisk karta i färg-). tryck öfver Europa, hvilken, upprättad med: fransmännens häfdvunna och verldsbekanta! okunnighet om främmande länders förhållan: den, synnerligast Skandinaviens, tarfvar mycken omarbetning, men kanske ej bör saknas. En annan karta öfver de gamla glacierernas 1 . och de erratiska blockens utbredning torde med uteslutande af öfverflödiga omgifningar kunna omarbetas i nära dubbelt så stor skala, utan att erfordra större format än bokens. . Framställas kan ock den frågan, om ej de ib och för gig vackra och nätta kartorna öfver t 1 S Frankrike, i stället för att blott uteslutas, skulle kunna ersättas med motsvariga öfver Sverge. Med en så kunnig och samvetsgrann öfversättare till biträdare som lektor Hartman torde förläggaren ej behöfva tveka attq gifva det utmärkta verket prägeln af etta svenskt varbete,V och derigenom tillförsäkra ;q det en framgång mer stadigvarande än detd eljest skulle kunha påräkna. k De talrika teckningarne ha framför de fle-a sta dylika i andra arbeten den stora för-!v tjensten att vara försedda med skala eller!f angifvande af förhållandet till naturliga stor1 leken, hvilket uttryck borde utbytas mot längden för undvikande af missförstånd. Iv andra geologiska arbeten kan man t. ex. få se en mamuth, lika stor med en snäcka, utan s att text. eller skala angifver skilnaden i n 1) illspord redighet och klarhet men utan I tysk omständligbet har författaren strängtn följt en indelninvg i perioder, åskådliggjordt genom förutnämnda titelplansch. Derigenom k har läsaren samtidigt väl behöfliga hvilo-a punkter och vägvisare för tanken och ögat.a Stilen är enkel och osökt, och fängslar en-d dast genom framställande af förvånande verk-1 ligheter, logiskt ordnade och åskådliggjorda, I men ej genom för ämnet okimpliga vältalig-l: hetsprof. Genom det biträde författaren ef-t terhand, under de olika upplagornas utgif-k ning, erhållit af Frankrikes utmärktaste geo-t loger, hvilka i ett felfritt populärt arbetesb spridning sett säkraste grunden för sin ve-s tenskaps framåtgående och uppmuntran, har t verket, så att säga, blifvit ett nationalverk.v I denna omständighet bör vår allmänhet finna j en säkrare borgen för arbetets inre godhet och säkerhet än i en otroligt hastig bok-t handelsafsättning. f 7 8 Naturalhistoria. En läsebok för skolan ochls hemmet, af J. Bäckman. Förra ,delen:t Om däggdjuren. — (Stockholm. P. A.ly Huldbergs bokhandel.) 1 Enligt författarens förord är detta arbete, ämnadt till ledträd för folksköllärare och läsebok för folket. I förra afseendet tyckes det också väl fylla sin plats; uppställningen är strängt systematisk; de meddelade kännetecknen på djurarterna äro korta, men karakteristiska och noggranna; dessutom anföras tillräckligt många drag af djurens lefnadssätt och vanor, hvarjemte beskrifningarne s upplysas genom goda träsnitt. I fråga omlf dess användande: såsom läsebok, såvidt man ; dermed förstår en angenäm lektyr i naturhistoriskt ämne, strida deremot den snörräta uppställningen och det stränga uppräknandet , af specifika karakterer, hvarpå lägges huf-r vudsaklig vigt. Mera lättsmälta notiser och(q anekdoter ur djurlifvet äro dock här och hvar dj inflickade. Å 1 Att menniskan ställes främst ibland däggdjuren är visserligen zoologiskt, riktigt; dock synes det oss, som om författaren, sedan han a gifvit en plats åt ordningen bimana, ls väl kunnat kosta på sig en litet utförligare komplimang at det framstående djuret men-niskan. Hans yttrande att caf alla på jorden synbara lefxande varelser är menniskan den enda, som är skapad till Guds afbilda,a förefaller kuriöst, såvida icke författaren ävly svedenborgare, i hvilket fall han måhända tror å osynliga väsenden, som gå här och spöka. s ller skulle det vara författarens mening, att !a menniskan till kroppen vore Guds afbild? År det ur denna synpunkt han talar om syn-n barac väsenden? 1 så fall tro vi, att masken t ikaväl kan göra menniskan rangen stridig, tys hela naturen är ju det oändligas uppenba-h relse i sinneverlden; derifrån kommer ju hen-d nes glans, prakt och skönhet; deraf den lag-!h enlighet, som ter sig i hvarje drag. Färg-s skiftningen på fjärllns vingar och doftet ilu blommans kalk kunna ju då kallas Gudsaf-!ri bild likaväl som stoftgrandet, menniskan. n -— JA EA Luften, och hvad der försiggår. Allmänfattligav föredrag öfver lufttryck, luftseging ochls