Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 3

LITTERATUR TIDNING. Tunebåll: Figuicr, Jorden före syndafloden. k. man, Naturalhistoria. — Legouve, Qvinnans histo ria. — Lennmalm, Handbok i varukännedom. — Litterära noliser. 3 Jorden före syndafloden, af L. Figuier. Efter femte franska upplagan öfversatt och tillökad af C. Hartman. (Girons förlag.) Som detta arbete ådragit sig mycken uppmärksamhet, och andra upplagan af dess första häfte utkommer samtidigt med första upplagan af det andra häftet — en framgång som vi för ej längesedan vid en kort anmälan af första häftet förutspådde — anse vi oss böra deråt egna en ur allmän och jemförande synpunkt tagen öfversigt. Atergå vi till motsvarande s. k. populära äldre naturvetenskapliga arbeten utan att blott särskildt betrakta geologien,så finner man dem iklädda en ganska aristokratisk drägt, hvil för nutidens begrepp mycket liknar en narr! pa. Den på sin tid högt uppburna, nu blott för sin höga ålder kända Fontenelle (född 1657, död 1757) var kanske den förste, som neddrog naturvetenskaperna från katedern; men han var för mycket barn af sin tid för att gifva dem åt folket; han förde dem i salongerna under formen af centretiensc med en markisinna. När markisinnan frågar, huru gt det är till stjernorna, så afbryter den ige, galante Fontenelle med ett uttryck af tjusning öfver markisinnans såsom stje nor strålande ögon eller något dylikt. När Fontenelle ej säkert uppger om det fins menniskor i månen, behagar markisinnan bli ordentligt ond, och Fontenelle måste i nästa acentretiena noggrannt beskrifva aseleniternac, ungefär sasom Granadas mohrer, om vi rätt minnas. Detta äckliga och högst skadliga sätt att behandla naturvetenskaperna populärt, i bästa afsigt, blef modernt, och sålunda blef naturen den förnäma, okunniga verldens polichinello, och skriftställarne blefvo marktschreier. De flesta läsare torde från äldre äfven på svenska öfversatta arbeten igenkänna dessa samtal, hvilka i nutidens ögon bli så mycket löjligare, som den ur hopens dunkel framträdande författaren vanligen samtalar med en furstinna, hertiginna eller allra minst en grefvinna. Sjelfva den allvarlige, store Euler skref sina på vårt språk i flera upplagor bekanta abrefa i naturvetenskapliga ämnen! till en tysk prinsessa. I allra nyaste tid se vi en efterdyning af denna literära epidemi i aSkapelsedagarnaw af Klencke (Örebro N. M. Lindh 1859). Denna öfversättning, hvilken är mindre god, än man; eljest af den utmärkta Lindhska firman alltid finner, visar, att författaren skrif