Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 2

stolta floden i dess sköte doldes nästan under de stora valnötsträd, almar och sykomorer, som trängdes på stränderna. Och när deras gröna skrud låg under vintersnön, sträckte granar och jernekar sina gröna armar in bland de bladlösa grenarne och skylde också floden, ehuru icke fullkomligt, med sin grönskande slöja. Men det oaktadt hade dock civilisationen tagit sina första steg i dalen och tillkämpat sig fast fot der, ehuru ej utan heta strider. Indianernas plundringståg voro ej sällsynta, och två gånger hade nybyggarne från Connecticut blifvit drifna ur sina kojor af pensylvanierna, som med missnöje åsågo andra staters invandring till denna fruktbara trakt. De svartnade ruiner, som syntes här och der, vittnade om denna onaturliga strid, medan senare uppförda blockhus och befästningar visade att faran och oron ännu fortforo. Tjugu, trettio hus upptogo den plats, der Wilkesbarre nu står, och omkring de små fästena voro nybyggarnes stugor uppförda, hvar och en med sitt svedjeland, sin trädgård med unga tråd och sin lilla åker med hvete eller mais. Dessa små upprödjningar och befästningar syntes emellertid knappt i den storartade omgifningen. Röken, som stundom hvirflade upp öfver träden, kom från ett stort svedjeland, knappt märkbart i den täta skogen. De större nybyggena lågo vidt spridda och, tillsammans med blockhusen och fästningarne, bidrogo de blott att göra den storartade, präktiga utsigten mera intressant, just genom den skymt af lif och rörelse de medförde. Ett ensamt, af grofva stockar upptimradt hus, i skuggan af ett ofantligt palmträd, med en sluttande gräsplan ända ned till stranden framför och en trädgård bakom sig, låg som ett jättelikt fägelbo på Mönockönok-ön.