Aftonbladet – 4 januari 1868, sida 2

äste det faktiska förhållande, hvarpå den vilade, vara allmänt kändt eller skönjbart, vär ingen kunde vara förbunden att iaktga ett faktiskt förhållande, som han ej inde eller åtminstone ansågs böra känna. et faktiska i egendomsförbållandet, eller det ktum, hvarigenom en person tillegnade sig 1 sak, måste följaktligen åskådliggöras geom ett yttre tecken, eller en för alla syng actus, hvarigenom emellan egaren och alla ndra uppstod det rättsförhållande, att den irre af den senare egde fordra att de skulle fhålla sig från saken. I motiverna omf älas de på olika tider brukliga sätt för etta offentliggörande af det faktiska iegenomsförhallandet, såsom vilkor för egandeittens öfvergång, i förhållande till tredje man från och med det offentliga öfverlemnanet på forum, till det, utan all offentlighet, erkställda öfverlemnandet: traditionibus — ominia rerum, non nudis pactis, transferuntur. fråga om den lösa egendomen medförde detta enare sätt icke någon svårighet, enär beittningen — innehafvet — i fråga om lösren tydligt betecknar egendoms-sferen. I råga deremot om den fasta egendomen kune traditionen icke tillerkännas samma veran, emedan fast egendom icke på samma t som lösören innehafves, och i allt fall ågot bestämdt tidsmoment icke kan uppgifas, då öfverlemnandet af en fastighet kune anses hafva egt rum. Eganderättshandngarnes öfverlemnande ansågs således i fråga m fastighet motsvara traditionen ifråga om jsören. Hos de germaniska folken, i hvilkas bepp den fasta egendomen utgjorde hufvudak, hafva i alla tider bibehållits vissa fornaliteter för betecknande af eganderättens ill fastighet öfvergång. Den i äldsta tider rukliga offentliga skötningen ersattes, då skrifonsten infördes, genom uppsättande af skriftiga öfverlåtelser, hvilka tidigt, sannolikt relan i Il:te, men säkert i 13:de århundradet, nfördes i dertill inrättade böcker. Dessa ro grunden till det sedermera under århunIradens lopp utbildade fastighetsboks-systenet, som, först genomfördt i Preussen, hvars äl ordnade realkredit mäktigt bidragit till letta lands styrka, efter hand blifvit infördt Baiern, Wärtemberg, Österrike, Sachsen ch alla tyska stater, der den franska rätten är gällande. Grundtanken i detta system ir: att offentliggörande genom inskrifning i astighetsboken är vilkoret för förvärfvande Vf sakrätt: absolut rätt i fastighet; att sakätt således vinnes genom inskrifning i bocen; samt att genom kontrakt endast upptår ett personligt rättsanspråk, eller en reativ rätt, som visserligen emot den, med hvilcen aftalet blifvit ingånget, medför laga vercan, men, till dess det blifvit inskrifvet, sakvar all betydelse emot tredje man, eller hvarje utom transaktionen stående.person. I Frankrike åter, der, i en stor del aflanlet, den romerska rätten var gällande lag, sker publicerandet endast genom införande af contrakterna i tvenne särskilda, dertill inrä ade protoko ker, den ena för inskrifing af eganderätt, transscription, den andra ör inskrifning af pantoch nyttjanderätt: nscription. Dessa protokollsböcker föras likväl ej, såsom i Tyskland, vid domstolarne, itan af särskilda under finansdepartementet ydande embetsmän. Ofullständigheten och oristerna i det franska systemet, länge öfverklagade, har likväl, redan för flera år tillbaka, föranledt omarbetning i dessa delar af Code Napoleon i nästan alla de länder, der denna lag antagits, och genom en lag af den 23 Mars 1855 har det äfven i Frankrike molifierats. Åfven i England har genom en lag af den 29 Juli 1862 registrering af egandeoch panträtt i fastighet blifvit införd. Våa grannländer Danmark och Norge hafva institutioner liknande de i Tyskland antagna. enom en förordning den 28 Mars 1845 beämdes i Danmark formen för fastighetsböckerna, eller såsom de der kallas Registerna till. Panteoch Skjöde-protokollerna på det sätt, att hvarje fastighet har sitt folium, med tre rubriker: Eiendomen, Adkomster, Heftelser. I Norge bestämdes formen för dessa register genom en k. förordning den 19 Juli 1848; och en lag af den 14 Okt. 1857 har vidare utbildat systemet. Efter redogörelsen för lagstiftningens tilländ i främmande länder, och en kort framställnibg af lagstiftningen i vårt eget land, samt offentlighetsprincipens successiva utbildning genom k. förordningen den 13 Juni 1800, den 13 Juli 1818, den 9 Nov. 1844, den 19 Maj 1845, den 21 Dec. 1857 och den 8 Okt. 1861, yttra komiterade med afseende å det dem lömnade uppdrag följande: De vid offentlighetssystemets successiva utbildning i Sverge tid efter annan tillkomne momenter i detta system tvinga till ett ändamålsenligt ordnande deraf på det sätt, att en gemensam hufvudprincip lägges till grund för lagstiftningen ang. all sakrätt i fastighet, och attsamma kufvudprincip erhåller en i sina detaljer följdriktig utveckling. En sådan hufvudprincip, ehuru behofvet deraf synes hafva varit från samhällets äldsta tider insedt, har dock icke ens under senare tider alltid varit med full klarhet uppfattad. Men väven mot det rätta målet är, såsom redan blifvit ntydt, af lagstiftningen beträdd och, genom de af komiterade anförda exempel från andra länder, vidare anvisad. Den fasta egendomen, såsom utgörande. iordets alla bemärkelser, samhällets grund, är förtjent af der uppmärksamhet, lagstiftningen i alla tider och hos alla folk användt, i ändamål att åt egandesamt pantoch nyttjanderätt till fastighet gifva erforderlig trygghet. Den nyare tidens industriella verksamhet har kraftigt bidragit att åskådliggöra behofvet af denna trygghet, enär en ändamålsenlig. underpants-institution är vilkoret för realkrediten. Ö Offentligheten är i detta, såsom i så många andra afseenden, den enda ofelbara utväg att bereda säkerhet. Den måste således på det sätt sanktioneras, att den blir grundvalen för hela institutionen. Offentligheten måste göras till vilkor för förvärfvande af all sakrätt i fa dov. s. hvarje vfhandling, som har fastighet till föremål, ehvad den ingår egande-, panteller nyttjanderätt eller afkomst, måste offentliggöras, för att åt densamma tolta floden i dess sköte doldes nästan un