Aftonbladet – 3 januari 1868, sida 3

ett afstånd af 30 steg och med nästan lik: skyndsamhet som detta, ilade fram, utan at konduktören märkte det ringaste. Vi upp höjde nu ett gemensamt rop, men lkalede: utan resultat, ty i anseende till tägets oerhörda längd och de på vagnen skramland skenorna, äfvensom afständet och bullret kunde vara röster, hvilka till på köpet had vinden emot sig, omöjligt höras dit bort. Vår vagn höll sig visserligen tappert änm en stund och ilade bort med oss så raskt som brydde han sig tusan om något loko. motiv; men krafterna mattades dock så smi ningom, och då vi slutligen kommo till ex upphöjning af prairien, blef han efter me och mer och stannade ändtligen fredligt ocI stilla midt på prairien, under det lokomotiv. röken efter ännu nägra minuter syntes endas såsom en grå punkt vid horisonten — oci hvad var nu att göra? Men efter oss följde till all lycka ett an nat arbetstäg, visserligen ännu på långt af stånd, men det fanns dock; och sedan v stått der ungefär en qvart, sågo vilde komma i ilande fart. Emellertid hade äfver vårt tåg märkt sin förlust och kom tillbaka men hade knappt märkt att det andra to; oss, förr än det åter fortsatte sin färd oci lemnade åt det sist ankomna att fort skaffa oss. Vi hade väl rest ungefär en qvart, då de plötsligt ropades: Indianer! I ettnu grep alla vapen, och redan spändes här och de; en lane, icke utan fara för medpassagerarne ty vagnen skakade oss fortfarande så att vy stötte emot hvarandra. Till höger på prairien, som här höjde sit något, syntes omkring 20 eller 22 indianer hvilka bastigt sprängt upp på höjden oci der höllo in sina hästar. De voro rustad till krig eller jagt, nakna ända till midjan beväpnade med pilar och bågar och mång: med bössa i handen. Men antingen de ickt hade någon fiendtlig afsigt eller de icke fö stodo sig på vagnen, den lokomotivet sk framför sig — nog af, de närmade sig icke men det var dock med största möda v