digheter mot tyska undersäter, måste vi först uppfylla dem, som vi åtagit oss mot danskarne i Nordslesvigs distrikter (icke blott några distrikter). Förhållandet är så klart och den skada, som uppstår för Preussen genom att draga ut på tiden med saken, så påtaglig, att hvarje förståndig politikus, med hvilken man talar enskildt derom, gifver oss rätt och med en djup suck uttalar en hjertlig önskan, att tvistefrågan ändtligen måtte skaffas ur verlden. Men på offentliga sammankomster elle; i pressen ha de fleste icke mod att säga sin mening rent ut, och den, som vågar yttra den åsigten, att om svåra tider äro oss beskärda, skulle Tyskland göra bäst i att ingå striden med medvetandet, att det hållit sitt ord och äfven mot de svaga och klena uppfyllt sina förbindelser, den blir förkättrad och utskriken. Och de skrika högljuddast, som endast genom 1865 års bekanta öfvi ertygande käl kunna afvändas från sitt förehafvande att i Preussens rygg mellan två haf upprätta en österrikisk mellanstat. Sådana rådgifvare borde icke vinna gehör hos den preussiska regeringen, ty de ha aldrig menat väl med Preussen, och deras råd kunde lända vårt älskade fädernesland till olycka. 2