I en revy öfver det sistförflutna årets händelser uttalar sig det norska Aftenbladet äfven om unionskomitens förslag till ny föreningsakt. cOm detta förslaga, säger tidningen, chos oss ännu ej framkallat någon offentlig diskussion, så har detta naturligtvis sin grund deri, att det först om några år skall blifva definitivt afgjordt, och under den tiden kan ju mycket ha förändrat sig, som nu måste inverka på uppfattningen af förslagets detaljer. Detta ha de två senaste ären visat oss. Ty det var säkerligen det minsta antalet som efter den senaste striden vågade hoppas, att man från Sverge så snart skullc få mottaga det obetingade erkännande af vå sidoordnade ställning, som förslaget innehåller, och hvars rättmätighet blifvit medgifver till och med af dem, som då mest höllo på Sverges principiella supremati. När denna kardinalpunkt först blifvit fastsställd, kunns vi med trygghet inlåta oss på en öfverenskommelse 1 afseende på detaljerna, och att er sådan i sinom tid måtte komma till stånd ä2 både hvad vi i begge folkens intresse hoppas och hvad vi också kunna tro skola ske, nä1 vi se den ifver, hvarmed man på båda sidorna om Kölen är sysselsatt med att nedrifva de skrankor som skilt oss från hvarandra. Vi behöfva knappast tillägga att de naturligtvis är vår mening att man unde inga omständigheter bör uppgifva ett jota af fäderneslandets, inre sjelfständighet; men v tro också att denna nu är så starkt rotfästad, att den ej skulle utsättas för någor fara derigenom att brödrafolken mera när made sig hvarandra, och att den ej till sit skydd behöfver en separatism som skulle vars: lika otidsenlig som fruktlös. Likhet i politiska institutioner, ömsesidigt tillmötesgåends hvad de materiella intressena angår, gemenskap i social utveckling är ett program, kring hvilket alla goda patrioter, här såväl som Sverge, böra kunna förena sig, och för hvilket man kan arbeta utan att behöfva åsido. sätta den kärlek till vår frihet och nationella oafhängighet, som utgör hvarje äkt: norrmans dyrbaraste arf.