Aftonbladet – 3 januari 1868, sida 2

Sjelf erhöll jag fri resa på båda pacificbahörha, äftehsom från Cincinnati till S:t Louis, och jag vill fråga hvilken tysk bana skulle beviljat mig detta? Fattiga stackare få väl också någon gång frikort i Tyskland, men en tysk skriftställare och korrespondent får betala, om han vill resa från en ort till en annan, och kan han inte det — nå, så får han bli qvar der han är och berätta par distans. Amerikanarn är öfverhufvud till hela sitt väsende och sin verksamhet — så outtröttligt han äfven förföljer sitt mål: penningen — vida mindre småaktig är tysken. Vill jag i Tyskland se ett stort etablissement, en fabrik eller storartade verkstäder och dylikt, så kan jag vara säker på att, som främling, stöta på en hel hop hinder. Hvart jag kommer, finner jag en dörr med påskrift: förbjuden ingång, och begär jag tillåtelse att besöka rummen, svarar föreståndaren helt enkelt: det gör mig ondt, men — principalen är för tillfället icke här, och utan hans tillstånd vågar jag icke föra er omkring någonstädes. Här i Amerika kan jag få se allt som intresserar mig, och öfverallt påträffar man folk, som med största välvilja åtföljer en person, hur främmande som helst, för att förklara för honom hvad hap önskar veta. Visserligen kan det hända att han någon gång finner alla sysselsatta så att ingen har tid eller lust att befatta sig med honom, men han behöfver endast säga, att han kommer för att bese de särskilta inrättningarne, för att man gerna skall uppfylla hans önskan och aldrig ens komma på den tanken att neka honom den. Huru ofta har jag ej funnit detta besannadt och det på ett sätt, som förvånat mig sjelf. För att nu återvända till min resa, så uppnådde jag den lilla, till största delen a tyskar bebodda, staden Lawrence omkring