Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

Föröfrigt anklagas som vanligt lagarne oc institutionerna för det onda. Så heter då (3: 67, 68), att det brott som begås och de onda som föröfvas af enskilda personer mer må tillskrifvas dåliga institutioner och sam hällsinrättningar än någon elakhet inneboen de i menniskohjertat,. Likaledes påstås (: 126) förskefvade samhällslagar hafva förja gat den allmänna kärleken ur menniskorna hjertan. Blodskulden, heter det på et annat ställe (2: 3), faller lika mycket p lagstiftaren — — som på mandråparen oc brodermördaren. Författaren förbiser all deles den gamla satsen, att lagarne äro af speglingen af ett folks rättsmedvetande, oc att de måste vara det, då folket sjelft tage och länge tagit en så afgörande del i lag stiftningen som hos oss. Författaren är så öm om brottslingar, at han ifrågasätter, huruvida samhället ege rättighet att ens hålla den i fängsligt förvar som genom en tillfällighet eller utan afsigt stundom mot sin vilja gjort sig saker till et gröfre brott, så snart han ej framdeles visar att han ej förstår att rätt bruka sin frihet hvilket endast erfarenheten får afgöra. D.v.s en person har icke missbrukat sin frihet, när har föröfvat ett mord, utan först sedan han förvat två eller flere. Straxt efter sist anförda ord heter det: Man skulle gerna vilje vara en god menniska, en nyttig sambhällsmedlem, om ej samhället och dess lagar förnekade det. Man, d. v. s. brottslingarne skulle gerna vilja vara goda medborgare, om ej samhället förhindrade det, bland annat genom att sätta dem i fängelse!! MHvarföre hafva de ej visat sitt goda medborgaresinne innan det blef fråga om att häkta dem? Enligt författarens mening beror det på samhället. Det är likväl underligt att så pass många lagliga medborgare finnas, som icke först behöfva begå ett brott för att erhålla lust att bli nyttiga medlemmar i samhället. I stället att, såsom det anstode en populär författare, intala samhällets olycksbarn tröst i deras bedröfvelse och visa dem, att de ofta sjelfva äro orsaken till sin ofärd, finner författaren tillständigt att, i likhet med andra på massan ockrande författare, upphetsa deras dåliga instinkter och ganska naturliga missnöje genom att fritaga dem från allt ansvar för deras gerningar och i stället vältra det på samhället. Detta bevisar tillräckligt, huru fullkomligt oduglig författaren ir såsom populär skriftställare. Att författaren ogillar krig i allmänhet hålla vi honom räkning för; men deraf följer väl icke, att allt slags krig och krigsrustninsar böra utdömas. Hvad särskildt skarpskytterörelsen beträffar, så hedras den (2: 92 med att betecknas såsom ett vädjande till olkets dåliga passioner, till nationalhatet och ill en falsk fosterlandskärlek etc. Vär tids ationalitetssträfvanden finna lika litet nåd nför den stränge granskarens ögon. Det är ullkomligt obehöfligt att visa den skefhet och den ytterliga lättsinnighet, hvarmed dyika absurda påståenden på rak arm framkastas: de behöfva blott framhållas för att rinna sin välförtjenta dom. En särskild upptuktelse erhålla alla nykerhetsifrare, derföre att de utmålat svenkarne såsom ett mycket supigt folk. Förattaren menar visserligen att tillståndet nu vå långt när icke är så betänkligt som de jafva utmålat det, men han låtsar icke om, tt detta bättre tillstånd just är en frukt af ykterhetsbemödandena och den nya bräninslagstiftningen. Oaktadt detta icke borde ara författaren obekant, utgjuter han sin ittra galla öfver denna lagstiftning, som fört ss från den fordna guldåldern med en bräninspanna i hvarje bondgård och en bränvinsaska på hvarje bord. Till denna gyllene Ider längtar han tillbaka som fågeln efter usan dag. Emedan nu bränvin är en nödändighetsvara, så bör dess tillverkning lemnas elt och hållet fri; och talar förf. härvidlag rycket vackert om den stora vinst landtruket deraf skulle hafva. Han förnekar isst icke, att staten skulle få ha kontrolunter; men huru det skulle vara möjligt att töfva någon kontroll, om hvarje bonde skulle v bränna huru mycket eller huru litet som elst när som helst — det förtiger han visgen. I författarens framställning af äktenskapet ar han lemnat sina naturalistiska böjelser ia tyglar, och derföre har också denna del f hans framställning blifvit den vederstygggaste. Enligt sin vana skjuter han skulden Il alla de missförhållanden, som stå i samand med äktenskapet, endast och allenast i äktenskapslagarne. För att icke bli be;yllda för vrängda framställningar, måste anföra författarens egna yttranden. Sean han omtalat, huru äktenskapet för närwrande ofta betraktas såsom en affär, samt wu oenighet i stället för kärlek herrskar ;rinom, utbrister han (3: 83): Allt detta likväl icke menniskornas, utan kyrkans ler samhällets skuld — — På ett annat älle heter det (3: 122): )Om vi kasta en ick in i det husliga hfvets område, så torvi finna att denna kärlek (könen emellan) . vida mindre allmän än man skulle tro, mt har till stor del försvunnit, i följd af. aturliga seder och felaktiga äktenskapslagar. , i hafva redan förut yttrat oss om det för-; 1 tliga i en dylik lära, som är tecken till n mest fullständiga moraliska bankrutt, då an icke eger mod att anklaga sig sjelf för a fel, utan är glad, då man inbillar sig!j fva hittat på, en syndabock att vältra . varet på. Aktenskapet i dess nuvarande n nämnes (2: 51) en helgad prostitution i sig sjelf föraktlig kyrkans inrättning, h den ståndpunkt, på hvilken äktenskapet inner sig i våra dagar kallas beklagansrd. Man har full frihet i ätande och j ckande, i arbete och hyvila, men i sin rlekssak och i sitt könsumgänge är n underkastad de strängaste kontroller ; de mest vederstyggliga lagbestämmelser. MP Pm tr AA