Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

Nyss läste jag åter igenom några af dessa bref, som Albert skrifvit till mig om obetydliga saker... Vi ha varit så litet skilda sedan mer än ett år! Se, mina tårar ha fuktat den; jag bjöd dem mitt farväl. Hon lutade sig närmare och hviskade, med hufvudet hvilande mot fadrens hjerta: Vet du, sedan den dagen då jag besökte henne, som låter kalla sig mademoiselle de Bråvillan, har jag inte mera något hopp; det tycktes mig, sedan jag lemnat henne, som om lyckan hade öfvergifvit mig. Jag hade liksom gift i hjertat; ingenting har sedan förmått uppvärma det... Hindret kommer ifrån henne, — är det inte så? Herr de Brevillan sänkte hufvudet utan att svara, Hvad har du väl gjort för ondt, att. du skall behöfva lida så mycket? återtog hon mildt. Öfversten riktade sina blickar på en Kristusbild af elfenben, som utbredde sina armar öfver hans dotters säng. Gud är Herren, sade han. Ja, Gud, jag skall gå till honom! Hvad menar du? Minns du inte hvad vi talade om förr en gång, då du ville förmå mig att gifta mig? Albert är numerå Mgenting annat än en dröm för mig; Gud skall bli min tillflykt.c Huru! du vill öfvergifva mig Jag skall inte gå i kloster, min far; det blir således inte någon skilsmessa... dit jag går, dit skall du gå... Det är blott de stora uppoffringarne som trösta Man anmälde herr Albert de Lillers. Vill du lemna mig ensam med honom, min far? frågade hon. Tjugufjorde kapitlet. Albert trädde in. Hon räckte honom han