Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

och förädling), ehuru många menniet.AVI summa att låta leda sig ar de medel Gu gifvit för detta ändamål. Men äfven härvi uppenbarar sig Guds kärlek uti förbarmand tillgift och förlåtelse för alla de felsteg som med eller mot vår vilja begår — — — oci — detta är det vigtigaste — utan att me ett ord antydes, attbättring är erforderlig fö vinnande af denna förlåtelse, ej heller att de som möjligen hela jordlifvet igenom med be: rådt mod begå de afkyvärdaste skurkstreck efter döden ens hafva större svårighet ä andra att vinna saligheten. Det är sälede: fullkomligt likgiltigt, hur menniskan lefver denna verlden: hon går sin utveckling oundvikligen och orubbligen till mötes och hinne till målet lika fort, hon må vara den skurkaktigaste eller den heligaste. Om det funnes ett tecken till blygsel hos förf., borde har finna sig manad att offentligen afbedja e dylik lära, som bättre än nagon annan egnad att gifva den åt laster och brott förut nog hängifva menniskonaturen en kraftig uppmuntran till fortgång på denna bana. kn förf., som genom föregående skrifter lyckats skaffa sig ett visst anseende och vinna gehör hos en stor del af vår ärliga, men lättrogna allmoge, kan icke nog klandras för det lättsinne och den samvetslöshet, med hvika han strör omkring sig de i sedligt afseende mest förderfliga läror, som kanhända hos oss blifvit offentliggjorda — läror hvilka förträffligt egna sig åt, att tillintetgöra allmogens naiva tro, men som hafva det oförlåtliga felet att sätta ingenting istället. — Det högsta resultat, hvartill förf. med förevarande arbete kan komma, är detsamma som elden frambringar, der den härjande går fram, lemnande intet qvar i sin väg. Om förf. kunde öfverskåda de hjertan som lyssnat till hans läror skulle han se tvifvel på Gud, evigheten, det goda såväl som det onda — tvifvel och äterigen tvifvel. Då förf. redan med sina föregående arbeten vunnit detta beklagansvärda resultat, huru mycket mer skall det ej blifva händelsen med detta. Men hvem lefver af tvifvel? Om vi nu öfvergå till betraktande af författarens framställning af de menskliga samhällena och dithörande frågor, och först vända oss till de kyrkliga och religiösa, så finna vi först och främst, att bibeln såsom auktoritet helt och hållet förkastas, och att de mosaiska budorden, hvilka eljest anses förklarade som de blifvit af Kristus, såsom sammanfattningen af de kristnas sedliga föreställningar, endast äro atraditionella stadgar för en rå och barbarisk hord ifrån judiska folkets äldsta tidera. Menniskorna hafva enligt författarens påstående aallt hittills famlat efter Gud, utan att hvarken finna eller känna honoma, hufvudsakligen derföre att hitintills funnits en kyrka. Att statskyrkan helt och hållet utdömes, finna vi från författarens ståndpunkt mindre underligt, då han anser orsaken till tidens materiella riktning, samt dertill att nenniskorna lefva utan Gud i verlden, böra sökas icke hos menniskorna sjelfva, utan hos statskyrkan. Men att icke en gång frikyrsorna erhålla nåd inför författarens ögon, är rågot oväntadt. Läseriet förklaras vara ett lelirium och ett af Parker fäldt yttrande, utt läseripropagandan med deras missionsbörer och traktatsällskap i Nordamerika haft tt förderfligare inflytande på den religiösa örädlingen och sedligheten än alla unionens irogar och alla dess glädjeflickor tillsammanagna, har författaren funnit så förträffligt, utt han ansett behöfligt att anföra det två sånger (2: 139, 3: 118). Om mansåledes, låt ;ck vara på ett öfverspändt och förvändt ätt, bemödar sig om religiös och sedlig fördling, så skall detta, enligt författarens mering, verka skadligare på religiositeten och edligheten, än om man sölar sig i lastens ämjeligaste dy. För vår del kunna vi icke nnat än rysa vid tanken på, att en sådan sigt framställes, och beklaga den allmänet, som utsättes för faran att bli bedragen f dylika ohyggligheter. Da författaren sålunda förkastar alla kyr.osamfund, utdömer han naturligtvis också rester och kyrkobyggnader. Folkets kyrobesök sägas ske endast af vana och slenrian, och aden gudsdyrkan, som här och der örekommer i familjerna är icke en Guds anna tillbedjan i anda och sanninga... utan estår tvärtom cendast i tomma ord och utärtes åthäfvora.. Som man ser är förfataren en väldig hjerteransakare, som lika itt och obesväradt dömer om tankar och jertans uppsåt, som en annan menniska m ett par skor eller dylikt. Det förefalr äfvenledes underligt, att författaren ,: om öfverallt sjelf ropar på frihet, icke kan ysa så stor fördragsamhet mot olika tän-. ande, att han äfven -unnar dem söka sin tveckling efter de begrepp om Gud och 1 ienniskan, hvilka de hafva. Må vi arbetal( ;r sanningen, hvar och en efter det mått af: pplysning han erhållit; men må vi akta oss, (4 Issa som vi alltid böra vara om sanningens s utliga seger, att förkättra olika tänkande, !l ch fördöma alla föregående tiders gudsdyr-(c an såsom sken utan verklighet. Allra minst : nes det vara värdigt en den fria forsknin-s ens förkämpe att eftergöra påfvedömets anaremer. Å Hvad beträffar det menskliga samhället,a . förkastas ovilkorligen den monarkiskastyIseformen, ehuru folket ännu icke ansesr oget för sjelfstyrelse. Landstinget kallas!s t ooting, som tillkommit genom ett oför-h and och som ej tjenar till annat än attla f e 0 b Vv d k n dmakthålla en onödig aristokrati och att 1 ytterligare beskatta folk, det enda storrk som landstinget hittills åstadkommit,. om detta yttrande förekommer i sista häft (3: 103), kan författaren omöjligen vara unnig om, att landstingen på många stäli uträttat ganska mycket, t. ex för folkidervisningen och helsovården. — För fatsvården, såsom den hos oss är ordnad, för-o. aras kärlekslöshet och ringa menniskoakt-. ligga till grund. n PR sz uelket! Nn har in nvcc träffattharn JAN