Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

Men hvad är att göra? Det ni gör. Man inympar inte kallbrand på SsIg. Säledes skola de stackars barnen inte mera återse hvarandra ? Generalen tog ett steg mot dörren. En känsla af ångest kom herr de Brevillans hjerta att skälfva, och qvarhållande herr de Lillers, sade han: Skänk mig åtta dagar; jag skall tala med min dotter. Gud skall bistå mig... Jag vill nudvika ett allt för våldsamt slag... Jag vill förbereda henne på den olycka som måste träffa henne... Hon är så svagl... men ert ord är er redan nu återgifvet. De vexlade ett handslag, och herr de Brevillan gick in till sin dotter. Han fann henne sittande framför ett litet bord, fullt med hvarjehanda småsaker som hon hade fört med sig ifrån Egypten och som allesammans påminte henne om lyckliga stunder under denna långväga resa. Bref, somliga öppna, lågo spridda bland dessa minnen. Hon lyfte upp ögonen till sin far. I dag för ett år sedan voro vi på ön Elephantine, sade hon. Fadren log. Och du ordnar dina skatter, mitt barn... Skulle du ba lust att återvända dit bort? Alices händer förblefvo liggande orörliga på bordet. Tillsammans med honom? frågade hon. Herr de Brevillan samlade allt sitt mod och svarade: Utan honom. Alice bleknade. Det var som om man hade strött snö öfver hennes ansigte. För några ögonblick slöto sig hennes ögon. j Alice, min flicka! ropade öfversten. Darra inte, det betyder ingenting. Jag ir starkare än du tror. Jag har bedt så