Aftonbladet – 31 december 1868, sida 3

AT I PEVIAED YGER SA Lå fanns der intet lif. Ti uppkom genom na turens egen alstringsfmåga, (3: 3) en cell se Ur denna cell utvecklde sig flera celler, u s. dem växter, först de ägsta, sedan de högsta le I Ifrån de högsta växtgna utvecklades djure le I och från det högsta juret, en art apor, ut: vecklades menniskavLiksom aporna hafv: en mer utvecklad hjerna än något annat djur så, menar författaren, består menniskan: föreräde äfven i hjernans utveckling, och si r. snart en form af apor uppstod med så utbildad hjerna, att ett, om också dunkelt -sjelfmedvetande uppkom med en förmåga at! ftänka — — —, så var äfven menniskans skapelse fullkomnad, och klyftan mellan djurens slumrande själ, som vi kalla instinkt och menniskans medvetna själ, som vi kalla intälligens, med detta lilla språng öfverhopad. ij P Det vill således med andra ord såga, att elnär det liflösa vunnit en viss grad af utb veckling, så framalstrar det lif, och när det förnuftslösa hunnit en viss grad af utveckling, framalstrar det förnuft. Menniskans förnuft är således ingenting annat än en utI veckling af den. liflösa materien. Lif och I förnuft förutsätta således icke heller för sin l uppkomst lif och förnuft; ty det var ju ge.Jnom naturens egen alstringsförmåga, icke i genom någon Guds skaparekraft, som den örsta cellen, källan till allt lif, uppstod. jOm förnuft, så lätt kan framalstras ur det I förnuftslö res det icke vara mera omöji att fullkomlighet alstras fram af det ofullkomliga. Det skulle således en vacker dag kunna hända, att ett slägte af gudar blefve produkten af de ofullkomliga menI slägtet. utvecklingar synas visserligen fö faldigt och olärdt folk, alldeles ofattliga; men det torde väl hända, att dr Lilja, som funnit att de menskliga lage stadkomimit så mycket ondt. i verlen gj upptäck len, att tankee tiga, fastän han ke behagar meddela sin upptäckt. ertid bli skonade för dess offentliggörande, ty för ätt att i en hast hitta på nya. a knappt tänka sig en krassare ism än den åsigten, ait det blott bevä en eller mindre utveckling hos gan, huruvida vi äro djur skor. Nog talar författaren ganycket om förnuft och ande; men hvarn fått dem vårt nog att förstå, e följt med pa köpet från den rkvärdiga aphjernan. Hvilketdera ursprunget bör anses såsom förnämligast: antingen att ds afbild hafva utgått ur Hans hand att hafva krupit fram ur hjernan på ett djur? Författaren föredrar naturligtvis det senare. Då författaren icke kan tillskrifva fänaden det goda som göres i verlden, så återstår honom i nat än att antaga det komma från m kan (1: 59). — Skulle det icke möj ara antagligt, att det goda kan komma från Gud? Hvarifrån det onda egentligen leder sitt ;mtalas deremot icke. Visserligen igen, att det nu för från uppfostran och hvarifrån hade de G detsamma? Kanhända från sina förfäder aporna? Det kan icke gerna vara möjligt. Om således det onda icke kommer fran menniskan, och icke kan komma fran något annat skapadt, så se vi sen annan utväg än att förklara Gud såsom dess upphof. Detta framträder ännu tydligare, då författaren angifver menniskans — ofullkomlighet såsom det ondas källa. Det bör nemligen vara alldeles klart, att Gud skapat menniskan ofullkomlig, han ja i och med detsamma upphofida. Synden betecknas (1: 89) hela menskligheten nödvändig lingsprocess. Om mengod, och om det måder mä Do menniskorna tillväxa i det goda, hvarför är det nödvändigt, att hon skall hindras i sin utveckling, hvarför måste nödvändigt hvarje menniska a d, aåste, istället för det af författaren förkastade allmänna syndafallet, ett särskildt syndafall tänkas försiggå hos hvarenda menniska och — märk väl! — hvarje inenniska måste falla för att kunna bli salig. Det är verkligen en bra hård Gud, författaren mätte tänka sig, som pålägger menniskoslägtet så många straff och lidanden för lenna synd, som dock är alldeles oundgängig för hennes sanna väl. i Författaren förklarar visserligen, att chvad vi kalla synd eller ondt tillhör endast det sinnliga, det jordiska och ofullkomliga och ej let osinnliga, eviga och fullkomligac (3: 75), I. v. s. att allt hvad synd heter är ett lyte ller en ofullkomlighet hos kroppen, icke hos jälen. Deraf synes då böra följa, att ju fullkomligare Kroppen är, desto syndigare iv menniskan och att således den som saknar mar och ben bör vara betydligt mera syndull än den som har en frisk och sund kropp; a, de ofullkomligaste djuren borde enligt lenna teori vara de syndfullaste varelser. Jet torde dock vara lätt att ådalägga, att ynden tillhör både osinnligheten och evigeten, om man ställer sig på förf:s ståndnnkt. Han torde nemligen icke vilja neka, tt hans, egen osinnliga ande icke är full.omlig. Ar den åter ofullkomlig, så är den u syndig, efter synden har sin rot i ofull.omligheten. Men då denna ofullkomlighet Idrig i evighet kan tänkas upphöra, så måte också menniskoanden i evighet vara beäftad med synd. Nyssnämnda åsigt om synden, såsom tillörande endast det sinnliga, tvingar också onseqvent till antagandet af strafflöshet. Jenna lära finnes äfven med tydliga ord ttalad: (1: 2): Det är äfven ett prof på ruds kärlek, att han mer och mer leder renniskan till detta mål (upplysning, kultur RASAR Sd ETEN FT ET NA ERNA NA ch SP Men hvad är att göra? uppgift att allt mer och mer . Om hvad menniska af naturen är det minsann sj bv ma Ä—— O:Å Det ni gör. Man inympar inte kallbrand