Aftonbladet – 31 december 1868, sida 2

Kan du fråga det? Tack för dessa ord! Det är allt som behöfs. Afven jag älskar dig af hela min själ. Ännu för några dagar sedan tycktes det mig vara så lätt att bli lycklig... Jag tror inte derpå lika fast i dag... Men likagodt, du har gjort rätt uti att säga mig allt detta. Jag skall tala med min far j a sina båda händer på Alberts 1 a Hon laav JacCa AS axlar, såg honom mt in i ögat med en fuktig blick och fortfor: Mins du den der vasen full med vatten, som du utgjöt för mina fötter? Ack hvilken herrlig dag, och hvad du gjorde mig lycklig! Kom tillbaka i morgon!... Sedan någon tid förefaller det mig, då du lemnar mig, som om jag alltid såge dig för sista gången. Ton kyste honom hastigt på pannan och nedsjönk tillintetgjord i en fåtölj. Albert ville nalkas henne; hon gaf honom med handen ett tecken att aflägsna sig. Han lydde med beklämdt hjerta. Då Alice blifvit ensam grät hon länge. Hon led vid tanken på en syster, som hon icke kände och som kallade henne. Hvadan all denna hemlighet rundtomkring henne? Hvadan denna oro, som spridt sig i hela huset sedan man återfunnit henne? Tusen tankar tumlade om i hennes hufvud, likt torra blad bortförda af ett vindkast; deras våldsamhet och villervalla pinade henne. Hon såg endast skuggor omkring sig och hon fattade blott en sak klart, nemligen att hennes lycka var hotad. Men denna syster, öfvergifven och beröfvad sin fars omfamningar, var då hon lycklig? Omöjligt. Hon var emellertid bra vacker den der aftonen då hon hade visat sig för henne, och alltsammans hade likhet med dessa fesagor, der man ser konungadöttrar, bortröfvade af en trollkarl,