Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

Han LeterIsmail; han är enarab af förvam börd, och har tägit tjenst hos mig för tvenne år. Jag kan lita på hans trohet och tillgifveihet ända tilldess vårt kontrakt går till ända. Dagen derefter skulle han, om Han träffade mig i öknen, kunna döda mig med ett skött. Han Har hustru och ett barn, för hvilkas skull han sålt åt mig en del af sitt lif. Han gifte sig med sin hustru, som är dotter till en chef, under egna förbållanden, som förskaffade honom ett stort rykte för mod och djerftiet Berätta mig hans historia! bad Alice. Hos dessa primitiva folk finnas stundom seder och bruk, som ha sin pöesi och sin egendomliga krydda. Då en ung man vil visa en wg flicka af hans stam den kärlek hon ingifvit honom, anger en tradition, som ständigt fortplantas, huru han skall bete sig Om han vid morgonens första timme, då man räcker honom det vattenfyllda kärl, i hvilket Han skall släcka sin törst, tager kärlet och, sedan han doppat sina läppar eruti, slår ut innehållet vid den unga flickans fötter, med .dessa ord: Jag. är törstig, men det är inte vatten som kan göra mig otörstig, är han bunden för hela lifvet. En morgon slog Ismail ut sitt vattenkärl vid fötterna på en ung flicka, som ansågs för en af de stoltaste i hela stammen: — En flammande föraktfull blick svarade honom. Trenne dagar derefter återkom emellertid araben, som man icke hade sett sedan hån yttråt de omnämnda orden, tillbaka till stammens lägerplats, drifvande framför sig en hjord af hästar, som han hade bortfört från gränsen af Nubien. Hans blod flöt ur tvenne sår,som han hade erhållit under striden, och i handen bar han en bössa, som hade tillhört en chef som han dödat. Han dref djuren ända till den älskades tält, och lemnande dem der,