Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

nögro uppfattning af den kristna sannin-( a vara möjlig och eftersträfvansvärd, änr n, som fått sitt uttryck i våra gängse an-!d ktsböcker och katekeser. Men hörom huru hr biskopen fortsätter sin vaffpredikan mot lögnprofeterna och sanngens fiender,! Ingendera, hvarken Guds d eller erfarenheten, utropar han, gynnar n missledda menniskovänlighet, hvilken ej mn lida sanningen, att en straffande och tuk nde rättfärdighet jemnsides med den förmande kärleken går genom verlden. Väleningen hos denna menniskovänlighet må kännas, men betryggande är den icke, etc. I hvad grad den krassa supranaturalismens en verldsåsigt må anses vara för förstånts och hjertats fordringar betryggander, rom kunna meningarne utan tvifvel vara lade; härom vilja vi emellertid för närvaunde ej tvista med hr biskopen, Deremot afva vi ett par ord att yttra angående den ags välmening, som röjer sig i hr biskoens sätt att tyda sina motståndares åsigr. Ty hvilken af dessa deträttrogna herabrefvets, talrika motståndare har väl förneat tillvaron af den gudomliga rättfärdighet, om vilken han tålar? Alla hafva de visserligen — et medgifva vi— på det bestämdaste proteste-1: vt mot den uppfattning af Guds rättfärdighet, vilken herdabrefvet sökt göra gällande såsom en sanna och kristliga. Men skulle det då ara alltför djerft att våga hysa den förmoan, att en protest mot hr biskop Beckmans ppfättningssätt i denna punkt ej nödvändigt ehöfver innebära ett förkastande af sjelfva ken i fråga? År det då väl alldeles oanagligt att biskop Beckmans motståndare möjgen Kunna lika fast, som någonsin han sjelf; ara öfvertygade om att verldsutvecklingen örsiggår efter eviga, i Guds väsende grunade Tagar och att hela denna utveckling, ur n synpunkt betraktad, med skäl kan sägas ara en fortsatt uppenbarelse af Guds strafande till det slutliga målet ledande rätträighet — att de, säga vi, kunna vara öfverygade härom, oth dock i biskopens uppfattning f det sätt, hvarpå Gud allsmäktigt råder fvrer vind och våg, köld och Hetta, regn och olsken, ej. kunna se annat än en yttring af tt groft vidskepligt föreställningssätt? Öch ifven om de på le hafva orätt i sin uppattning, men han deremot rätt isin —finnes lå för detta deras misstag ingen tänkbar örklaringsgrund utom den, att de ej kunna ida sanningen,? Finnes en sådan — hvarföre då ej anlita den, hellre än attyfela mot kristendomens bud: dömen icke, så varden icke dömde; fördömen icke, så varden I icke fördömdet Vi hafva nu sett burn hr B. genom att vädja till ortodoxa andaktsböcker söker gifva sin åskådning ett sken af allmänlighet samt i hvilken dager han framställer sina motståndares åsigter. I sistnämnda afseende återstår ännu ett exempel — det märkvärdigaste — att ur sändebrefvets förord anföra, Bland dem, hvilka togo i närmåre skärskådande hr B:s åsigt om otrosgiftets, verkningar, var äfven en författare i Göteborgs Handelstidning, hvilkens mästerliga anförande vi i dess helhet införde i Aftonbladet. Vi håfva oss bekant, att denna uppsats i vidsträckta, kretsar väckt stor uppmärksamhet, så mycket mera som den briljanta. och slående argumentationen tydligt nog röjde ett för den svenska allmänheten kärt, men af ortodoxerna fruktadt författarenamn. Det var derföre helt naturligt, att man, när hr B. ville afgifva ett svaromål, väntade att han företrädesvis skulle vända sig mot denne författare. Emellertid synes hans högvördighet ej hafva varit rätt hågad att upptaga utmaningshandsken från detta håll; — Hela hans svar inskränker sig nemligen till följande ytterst matta replik: Hufvudstyrkan af sin bevisning tyckes en förf. hafva nedlagt i en omständlig jemförelse mellan åena sidan -hedendomens sätt att bedöma kristendomen och å den andra sändebrefvets sätt att bedöma den kristendomsfiendtliga litteraturen i våra dagar. Kraften af denna bevisning är ingen, när man — obestucken al den skimrande framställningen — fäster sig vid innehållet. Eller skulle det verkliger vara otillåtligt att i vår tid bekämpa och förkasta villfarelsen, derföre att en föregå ende, mindre upplyst tid bekämpat och förkastat sanningen ?! Som man ser, har hr biskopen utrustat sir fråga med ett utropstecken för att liksom uttryckligen påpeka orimligheten af den åsigt han påbördat sin motståndare. Har denn verkligen gjort sig skyldig till det absurd påståendet, att det skulle vara otillåtligt at 1 vår tid bekämpa och förkasta. villfarelse — hvad är väl då rimligare, än att hr B med förvånad, ja, förnärmad minafböje hvarje tankeutbyte med den, som framkasta dylika em paradoxer, och föredra ger att tiga hellre än att vidare inlåta si med dessa och dylika bevisningar,? Me det torde dock falla sig något svår att bibringa den ärlige läsaren de föreställningen, att detta — protesten mo rättigheten att bekämpa villvarelsen — ut gör grundtanken i den der skimrande fram ställningen,. Hvilken denna grundtanke är ligger icalltför öppen dag för att den skull a några besynnerliga tydningskonste unna undanskymmas: I dessoförfalskad sanning framställer sig för hvarje opartis) arg sakförhållandet såsom varande föl jande: Vid en svår olycka, som under förin a hungersnöd dråbbar en del af befolkningen vårt land, uppträder en af kyrkans prelate för att offentligen besvara de frågor ha förelägger sig: Hvarifrån har då all denn nöd kommit? Hvartore gör nu Herren detta? Svaret utfaller, såsom bekant, sålunda att Det år för våra synders skuld att vis stagne och plågade varda. Asigten om de yttre lidandet såsom ett straffmedel mot syn den kan, rätt uppfattad, innebära en sannin ehuru vi af flera skäl och särskildt på grun af vissa hr biskopens litterära antecedenti hb 2 TT KD a Hi te ft och Pr