Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

AST AE TIS RENEE RF RES TE bg nu en gång biskop Beckmans herdabref. Det biskopliga herdabref, som nyligen st ickt ett så allmänt uppseende, och som mmit nära nog hela svenska pressen att sa sig såsom en man med ett afgjordt och arpt uttaladt ogillande, har nu af sin förttare, -br biskop Beckman, blifvit utsändti 7 upplaga. Denna gång har hr biskopen rsett sitt arbete med ett förord, deri ker värja sig för det mot honom riktade landret samt lemnar ett par ytterligare birag till karakteristiken at den kongl, svensa statskyrkokristendomens uppfattning af ittet för Guds verldsregering och af betyelsen af Hans straffande rättfärdighetn. Vi afva redan förut yttrat oss angående den nda och den högst egendomliga verldsåskåding, som röjer sig i den kristligt sinnade relatens sammanställande af verkan och rsak, här: af den norrländska hungersnöden red det otrosgift(d. v.s. de bevis för kritendomens förnuftsenlighet, d. v. s. dess oförlighet med ortodoxien), som sprides af åtkilliga lögnprofeter (d. v.s, af den fria forskingens målsmän, hvilka nitälska för en read, en kristlig kristendom). Vi anse det fverflödigt att här återkomma till någon idare granskning af slika utgjutelser, hvilka, ill heder för vårt land, framkallat en allvän och djup indignation, och hvilka gifvit Dn annan författare anledning att uppdraga räffande analogier mellan det famösa sänderefvets innehåll och stilistiska egenskaper ch de hedniska afgudapresternas edikter not de kristne samt bannlysningsbullorna inder medeltidsfanatismens mörkaste dagar. l Det var att förutse, att hr biskopen skulle : änna sig manad säga något till sitt försvarl: not dessa graverande änklagelser, och ett ådant försvar har han äfven sökt prestera förordet till den nya upplagan. Emellertid ;ehöfves det ej synnerligen stor aningsförnåga för att den misstanken skall få insteg 108 oss, att der torde vara something rottem den sak, som af sina ifrigaste förfäktare ej kan på kraftigare sätt försvaras. Hvad som först är egnadt att ådraga sig uppmärksamhet är hr biskopens något naiva hänvisning till vår svenska kyrkas allmänna lärooch andaktsböcker,, hvilka han tror sig kunna iberopa såsom ett intyg derför att hans åsigt om orsakerna till den norrländska hungers? nöden verkligen delas af hela vårt lands kristna församling. Vi frukta; att herdabrefvets, författare invaggar sig i alltför sanguiniska förhoppningar, om han menar sig 1 kyrkobönen för dyr tid och hungersnöd eller i psalmerna 384—895 0. 8. v. besitta någon tillförlitlig måttstock för afgörandet af hvilka åsigter i denna fråga eller i den religiösa verldsåskådningens frågor öfverhufvud omfattas af det ojemförligt största antalet af den kristna församlingens medlemmar i våra dagar. De tider äro lyckligtvis längesedan förbi, då man i frågan om hvad som är det sannt kristliga lät sitt omdöme regleras af ordalagen i de officielt fastställda kyrkobönerna, och äfven de tider äro numer: på god väg att försvinna, då den rena lärans väktare kunde framställa det såsom en sjelfklar sak; att en reservation mot några uttryck i psalmer och kyrkoböner utan vidare vore att betrakta såsom ett Saffalb från kristendömen. Man kan fullständigt instämma i den visserligen både förnuftiga och kristliga åsigten, att vi i verldshändelserna böra se icke blott en kedja af naturliga orsaker och verkningar, utan ock: uppens barelsen af en gudomlig försyn, en personlig Gud, utan att man derföre i fråga om denna uppenbarelses betydelse, denna gudomliga försyns verkningssätt är i stånd att dela den åskådning, som möjligen på sina ställen röjer sig i statskyrkans böneformulärer; och som framför allt på det bjertaste framträder i vissa prelaters herdabref,. Man kan derföre ock mot dessa prelaters uppträdande, när det synes innebära ett hån mot hvarje förnuftig verldsåskådning och ettaffall fran den kristliga brödrakärlekens och ödmjukhetens fordringar, rikta ett välbefogadt klander, utan att man derföre kan anses hafva vändt sig fiendtligt vare sig mot kristendomen eller mot vår svenska evangeliska kyrka. Och vi tillägga: man kan utan att synnerligen förfäras höra, hurusom renlärighetens uppskrämda sakförare höja sitt anskri mot sanningens fiender (d. v. s. herdabrefvets granskare inom pressen), hvilka påstås hafva med smädelser öfverhopat hr doktorn öch biskopens högtuppsatta person. Dylika häftiga Wäktare-rop kunna möjligen vinna någon genklang hos de troende Guds barn, hvilkas lif i denna jämmerdalen förflyter under en ständig fruktan och bäfvan för det stora affalletssnart instundande tider; då Antikrist skall träda upp på skådeplatsen. han, den förfärlige, den rena lärans, den bekännelsetrogna dogmatikens fruktausvärde vedersakare, hvilkens hemskajärtecken redan börja: framskymta. inom den frodigt uppblomstrande anti-ortodoxa litteraturen. Hos det svenska folket i dess-helhet deremot, hos det stora, ständigt växande antalet-af dem hvilka, främmande för ortodoxiens medeltidskristendom, icke eftertrakta. något högre än att blifva förda till insigt i det oförgängliga af kristendorhen, i Kristi kristendom — hos dessa skola de -sanningslösa beskyllningarne, de oförsynta smädelserna — rättrogenhetens vanliga anfallsvapeh — frambringa en helt annan verkan än den åsyftade. Attaf Wäktaren eller hans själafränder blifva dömd:såsom en sanningens fiende, detta är en dom som väger lätt, mycket lätt i den tänkande och fördomsfria allmänhetens. ögon i vårg dagar. Och med denna-allmänhet; med der största och.bästa delen af. nationen. på vå sida trösta vi. oss, lätt. öfver det utetam: bifalletfrån den hop, som i: menlö fåsa ser en förelöpare till Antikrist; ei samningens fiende i bvar och en, somanse 1 sffan Poörar Thurs: hen är on arah. a