Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

ex. hans uppträdande till försvar för lä-ih 2 Om den eviga osaligheten i en skrift med fr nna titel) misstänka att hans uppfattning al lidandets och straffets betydelse i deras!s) rhållande till hvarandra ingalunda är denst digaste. Hade emellertid hr biskopen låtit!n ; nöjas med det ofvananförda! allmänna utande, så hade dervid ej varit något synnert att anmärka. Men detta uttalande utgör sändebrefvet blott det gif akt! som skall na att förbereda framryckandet af den ttrogne prelatens grofva artilleri, hvilket är n egentliga picce de resistance i det hela. är följa nemligen nu de beryktade satserna n otrosgiftet och lögnprofeternan såsom tecknande, hvilket . det särskilda slag af nd är, som öfver vårt folk nedkallat Guds raffdomar. Mot denna vändning af saken icke mot åsigten om att den yttre nöden ör blifva oss en ofta välbehöflig väckelse I sinnets riktande på det eviga — hafva vi ;h många med oss inlagt en allvarlig prost. Vi hafva gjort detta 1:0 på grund eraf, att hr biskopen synes oss hafva förrutit sig mot den kristliga moralens bud, ä han genom oriktiga och sanningen vanällande beskyllningar söker upphetsa allänheten mot åsigter och författare, hvilkas etenskapliga underhåltighet han ej ännu har rekats övisl och hvilkas ärlighet han ej r berättigad draga i tvifvelsmål. Vidare 2:0 å grund deraf; att det synes 05 röja en långt rifven anspråksfullhet, när en svag dödlig ror Big halva utfunderat, hvilka de särskilda låsser af synd äro, som af Gud anses för ärvarande stå mest i flor bland svenska olket, och mot hvilka Han derföre företräesvis riktar utbrotten af sin vrede. Att hir iekopen tror sig kunna påstå, att det ärl ärskildt den vidt utbredda läsningen af otrosskrifter,, som denna gång bidragit att ippreta Gud mot svenska folket — detta ynes oss innebära en väl långt drifven preention på att kunna blicka in i den gudomiga vishetens rådslag. Danska tidningen edrelandet yttrar vid skildringen af den jerhörda sensation, som frambragts i vårt and genom sändebrefvets äkta ortodoxa vidmderligheter: Motståndarne synas med rätta rafva kunnat göra den invändningen, att biskopen icke är Guds geheimeråd, som känner meningen med hans tillskyndelser, och man påminnes blott alltför mycket om frälsarens ord: Menen T, att desse galileer voro syndare framför andra, efter det dem vederförs detta? Och så har äfven sändebrefvets granskare i Handelstidningen velat ställa i deras rätta dager de förmätna och kärlekslösa domslut biskopen uttalar öfver de med honom olika tänkande mom de religiösa frågornas område. Genom exempel från historien har denne granskare erinrat om hurusom förfäktarne af stillaståendet quand meme redan ofta förut sökt begagna sig af tillstötande yttre olyckor för att upphetsa mängden mot de för dem misshagliga. försöken till ett framåtskridande inom det religiösa området. Detta den intoleranta fanatismens stridssätt, som möter oss hos de bekännelsetrogne under olika tider; har i våra dagar återupptagits af hr biskop Beckman, som derigenom kommer att ega sina förebilder inom de hedniska afgudapresternas eller inom de vidskepliga medeltidsmunkarnes leder. Men redan mer än en gång förut har det under den verldshistoriska utvecklingen visat sig — och det skall måhända visa sig ännu en gång — att de med presterliga förbannelser öfverhopade lögpprofeterna i sjelfva verket varit den nya tidens apostlar och otrosgiftet ett sanningens evangelium. Detta är utan tvifvel hvad den ifrågavarande granskaren af sändebrefvet velat gevom sin framställning erinra oss om, då han påpekat hurusom vidskepelsen -och fanatismen äro sig under alla tider lika. Till nåon protest mot rättigheten att bekämpa villarelser har denne granskare — det behöfver knappast sägas — ingalunda gjort sig skyldig. Hr biskopens ogrundade beskyllning I detta afseende återfaller såledesspå honöm sjelf. Och härmed torde vi sagt tillräckligt för att blotta kraftlösheten af det försvar hi biskopen försökt lemna för sitt uppträdande. Utrymmet medgifver oss. ej att närmare granska halten af den replik, hvarmed hr B. vänder sig mot en annan af sina motståndare, en insändare — Theologi2 studiosus, — i Aftonbladet. Vi finna, att hr B. möt denne opponent värjer sig i det närmaste lika klent, som mot den föregående. — Eti godt kan emellertid; hoppas vi, hafva blifvit uträttadt genom det beryktade sändebrefvet: bidrag till kännedom om den kyrkliga rättrogenhetens allmänna verldsåskådning i våra dagar. Med blicken fästad på de yttringal af krass öfvertro och af den gränslösastc ofördragsamhet mot olika tänkande, som all mer och mer synas vilja blifva ett stående karaktersdrag hos våra svenska bekännelsetrogne; med dessa ständigt återkommande bevis för huru hårdnackadt hela denna öf: vermodiga skara af s. k. renlärige teologe: motsätter sig hvarje försök att bereda inste; at en mera historiskt rättfärdigad, en krist ligare uppfattning af kristendomen, än dei ortodoxa; huru de ej a att gång p gång stämpla den ärlige forskaren såsom el otroshjelte, den samvetsgranne sanningssö karen såsom en sanningens fiende, — me dessa om ett verkligt förvildningstillstånc vittnande företeelser för ögonen kan den fö religionens. och den fosterländska. bildningen sak nitälskande ej underlåta att på allva förelägga sig den frågan: är detta förnuft? ä detta moral? är detta sann kristendom?OcI när denna fråga blifvit besvarad på det end: möjliga sätt, hvärpå den sanningsenligt ka besvaras, då skall vårt svenska folk ejläng tveka i valet mellän kärnan och skalet, mel lan kristendomens eviga sanningar och Kyrko mötenas förmultnade dogmer. Men då — och karske shart — är äfven räkenskapen Idag ine för de väktare och herdar, sor Rn a HH mm FRI et MD MT GÖ DER KR DM