Aftonbladet – 28 december 1867, sida 2

ämnar ni er? — Man anbefallde hvarandra i Guds beskydd; och derpå fortsatte en hvar sin ag? och hvarje grupp af resande försvann bland öknens gråa våglinier, Gräfkamrar, öppnade på kullarnes sidor, hieroolyfer, inhuggna på klippväggarne, antydde ensamt att otaliga generationer hade passerat denna väg, Dessa möten och hastiga afsked förvånade Alice, som icke förstod hvarföre man med sådan ifrig brådska aflägsnåde sig från hvarandrå: Amerikanarne pläga säga att tid är pen ningar, svarade Albert; men i öknen äl tiden lif. Man Har sitt brödförråd och sit! efter resans längd noga beräknade förråd a vatten. Döden följer en spejande i hälarne Om en händelse fördröjer er färd; hinner har upp er. Det är derföre som den ena inte väntar på den andra. Dessa scener, som i tanken återförde henne till dessa legender, hvilka de bibliska böckernäs vältalighet helgat, efterföljdes af andra, som väckte medlidande i hennes själ Karavaner och båtar passerade, lastade mec slafvar, som de medförde från Darfour och Sudan; det svarta köttet, uppstapladt-pö båtarne eller släpadt af kamelerna, utsatte sir glänsande nakenhet för solens brännande pilar, Intet ljud, utom möjligen roddarens skri, eller vaktarnes manande rop till det lättjefulla manskapet. Memiskofänaden var stum och försänkt i denna passiva hållning, som framkallas af ett tyngande öde, hvärur ej finnes någon utgång: Efter förtviflän kommer själsdomningen. Andra gånger förde henne en ovanlig rörelse hastigt ut ur tältet. En karavan, som jagade framför sig sitt ebenholtzsvarta byte, anlände långt inifrån öknen. Qvinnorna, barnen, männen, alla vandrade de i det glödande stoftet; slarfvor af bomullstyg hängde