Aftonbladet – 24 december 1867, sida 2

År det du, Ivar? ropade i detsamma en glad röst upp ifrån landsvägen. Ivar kastade yxan ifrån sig och var med två skutt der nere. Ja, det är jag., sade han, men hvar i Guds namn kommer du ifrån, Katrina? Hemifrån, förstås, men hvart jag skall gå, det är mer än jag vet. Hvad är det för narri? Det är minsann allvar nog; jag har gått ur tjensten i dag, skall jag säga dig. vÅr du tokig, Katrina? På sjelfva julafton! . Ja, om det hade varit ändå högre helg, så hade jag gått ändå, för jag står inte ut der borta längre. Jag skall tala om alltsammans för dig. Men jag får sätta mig på en stubbe och hvila, ty jag är trött, kan du tro. Ivar sopade omsorgsfullt bort snön från ett kullfallet träd, och de satte sig båda på stammen. Ivar var en lång och smärt yngling, med mörklagdt ansigte, stora, mörka ögon, hvita tänder och en välbildad mun, med ett uttryck af mycken bestämdhet. Flickan vid hans sida säg kanske icke så bra ut, men ur hennes bruna ögon lyste en så hjertlig godhet, en sådan innerlighet och värma, att man tyckte sig aldrig hafva skådat skönare ögon, då man såg hennes, Läpparne voro så purpurröda, kinderna hade en så frisk färg, pannan var så hvit; ett smärt lif och ett par runda armar gjorde kanske också något till att Katrina var ansedd för en af socknens vackraste flickor. Lustig och glad var hon också och rysligt rolig att tala med, tyckte alla. Men fattig var hon med, och det riktigt ändå, ty hon var barnhusbarn och hade hvarken huld eller skydd, intet att ärfva eller vänta, intet hem, utan hade, sedan hon som fosterbarn blifvit flyttad ur den ena kojan i den andra och slutligen konfirmerats, i flera år tjenat på en stor bondgård — den hon nu lemnat. Ja, du vet, sade hon, att husbondfolket på sista tiden blifvit så konstiga... först var