Aftonbladet – 17 december 1867, sida 2

åhörare, som3 klaga öfver någon ton ijlertid någon takt agt nummer i någon scen, kalisk som icke vor: till lags, allt i strid medlatt bj grannen till eller venster, som lika låterhe högljudt skullvärma sig öfver rakamotförsto satsen. Vi bt visserligen icke att mnå-danef jonstädes i ve finnes någon som skulle lslutet kunna framståon Juan just sådan som han blifvit diaf Mozarts snille; men dels torde en tustad konstnär vara en bland millioner en på århundradet, dels är det lre säkerb än önskligt att vi skulle höra honom. Tilldess Vs han uppenbara: det tilläfventyrs kommer att ske, myara glada, mycket glada, öfver att vid Ven ega en sångare ochl Ar skådespelare, si så hög grad som hrila pc Willman förmit tillfredsställa billiga for-gur I dringar. Natuvislämpar sig denne konstprom närs stämma irätt väl för de företrädes-prea vis erotiska sma, duetterna med Zerlina, du g balkongtrion oxrenaden, hvari det gäller discu att musikaliskeka, Prestoarian och slut-lde scenen med FE, som tolka Don Juansferai sinnliga lycksat och obegränsade sjelfCe tillit, erhålla aot genom honom ett dramatiskt och 1y fullgiltigt uttryck, likasom han i fina imponerar genom liflighet och styrkant med verkligt mästerskap sjunger dånfulla arian till Masetto och hans kam:, och i duetten gycklar med Leporellorupler och missbelåtenhet. s Särskild uppmamhet förtjenar hr Willmans lifligt omsnde mimik under qvartettIS scenen, äfvensott han allestädes i uppgiftens dramatilösning lyckats fullkomligt I peu befria sig från sträfhet, som från detile c lyckliga återgiflet af åtskilliga karaktetiqu rer, hvari den runddraget, eljest någon goit gång följt honofven i Hranställningen aflde I tyver, för hvilken är mera främmande.let i Endast af rösterdrar partiet väsentligen les mena än som str Willman till buds, ett mer. smekande!jud, en ljusare timbre, mintre skärpa mera klang; föröfrigt tyckes han oss ima roll, hvars idealiska atergfvande manirligen kan drömma om att få bevittna, ma det fulländade vida närmre än de arr, vi för vår del förr ee uwpträda i demma här eller i utlanet. Treme bland darakterer operan innehåller, hafva förut det everdliga konstvärpr det fåt. särskildt iesse för tillället såsom lfite täflingsimnen för sesvis deri uppträdande Ma artister. Så Lepdos, hvari hrr Walinla och Wi alterne Ingendera återgifver qui med fullramgång da lika svåra som samma pli, och hv hr Walin beträffar är I detta midre underl än att han öfvertagit!qå partiet, medan de oss veterligen är detlme första rer. komiskaiwari han försökt sig. De nitisk: bemödam och omsorgsfulla stuI co, I dier, som illtid utnkt denne aktningsvärde jo konstnär, öja sig vorligen allestädes äfven je li denna upgift, me då den icke blott ärl honom ny, utan äfr i bestämd strid medlac hans artistiza riktnz, kunna sådana blott pa momentelt rcka tilla sann och träffände lim I tolkning. Or hr Was Leporello någongång I at, slår öfver tilen eriing i banditfigurerna i Stradella tycks hi viss åter något simpel lf, i sin lössläpp) putsstighet. I apparitionre och hällning knmer im såsom afgjord ko-1W miker det rätt: än medtäfiaren, men I co Ji intonationens fvergår han honom äfven vida. Såkildtörekommo i den för-lra ; trollande katalariar genom brådska host sångaren, åtskilia dsonanser, hvari Mozart s0 ss icke har någon , Ingenting kanaramera oriktigt än den p fördom som kall: Elira seconda donna, ty licke ens den stör tnskalden torde hafva : Å vi kunnat bredvid ÅnaAnnas sublima helgonIn, vrede framställa — rera poetiskt rörande -j qvinnotyp än demföskjutna och förhånade lt skönhet, hvars stoiaide lidelse alltjemt suc12 ut i förlåtandtsjlfappoffring. Fröken ge, Jacobsson är man ylig erkännande för att hon tyckes uppfattsolens dramatiska halt och visar bemödand att äfven praktiskt göra den rättvisa. ymerligen den första arian och Frurtettenaanl ga rätt mycken a liflighet och kraftihws föredrag, och hen-1j nes roger röst göriy mångenstädes för11, delaktigt gällande. Sd emellertid att just, fortissimot icke alltidjfrerensstämmer med q noterna! — Fröken Misen är såsom debutant idel sångerska. hmnes utseende lämpar sig likväl förträffligt fiuppgiften och musikaliskt tolkar hon derackra momenterna af partiet känslofullt oianslående. Den senare arian röjde någon äkerhet, den förra gafs åter förtjenstfullt, sdeles det inledande, herrliga recitativet. Likom hos de flesta sängerskor af. andra ordigen, hvaröfver vår scen för närvarande dispörar, är äfven hos fröken Memsen en-svag itnation den brist som förnämligast bör bortaetas. En aldrig så litet lifligare vexling i tiken våga vi äfven lägga henne på hjertatå samma gång vi uppriktigt lyckönska hen till de obeI stridliga framsteg, som antydi af detta, det andra större parti, man anftrott henne. Såväl af fröken Jacobsson so. af fröken t Memsen fordrar hämndtrion särsldt ytterligare inöfning. Zerlina framställes af fröken Stling med friskhet och naivite, och särdele:för den i första kavatinan har hon skördat gjot bifall; ehuru den unga sångerskan natjjgtvis icke kan mäta sig med den oemotstadliot anslående värme och esprit, hvarmet fru Strandberg nu såsom länge utfört detta pj. Fru Michaöli firar fortfarande i donna Änag begge arior lysande triumfer, och äfven .I Dahlgren har för sitt föredrag af don Octa vios vunnit allmänt erkännande. Den storartade duon i första akten utföres jemförelseI vis något matt, och det dramatiska i uppMet tyckes väl mycket underordnas det ifliga intresset att värdigt återgifva melodiskönheten i Mozarts gudamusik. Hr Behrens stämma, huru förträfflig den än är, öfverensstämmer till sin natur och timbre icke rätt väl med hvad man kan föreställa sig om en uppenbarelse ur skuggornas rike, helst guvernörens vålnad icke alltid sjunger så rent, som man åtminstone af ett från stoftet befriadt andeväsen borde kunna hafva rätt att påräkna. Hr Lundberg är en i allo berömvärd Masetto. Att dialogen numera återgifves irecitativform hafva vi redan nämnt såsom en stor och betydande vinst såväl för arbetet som för musikälskaren. Orkesteris tillökande är äfven ett tacknämligt drag af pietet för ett ojemförligt konstverk, och vi kunna icke annat än på det lifligaste erkänna att nit och omsorg likaledes röja sig i det nya som uppsättningen företer, om vi än i ett par afseenden icke äro af samma åsigt som anordnarne. Det är tvifvelsutan ett misstag att den första finalen klufvits i två delar, emedan detta afbrott, som fordrats för att festscenen skall komma i ordning, är plågsamt för musikens beundrare, för hvilka de tre jublande ackordernas omedelbara följd efter , ) hämndtrion innebär en mångdubbelt mera h I lifvande hödtidsstämning än all verldens dekorationsprakt kan åstadkomma; hvarjemte , I torde hågkommas att ett orgieartadt virrvarr gifver ett sannare intryck af don Juans fest än lukullisk pomp och ståt. Operans slutdekoration imponerar vid första ögonkastet, men måste för eftertanken förefalla besynnerlig och omotiverad. I öfrigt har den se2 nar finalon mad myckan talang nr vol Er SE NR UR a Ta TR VT ES RR Se z a