UTRIKES. FRANKRIKE. Den 9 dennes började lagstiftande kåren diskussionen i anledning af interpellationen om Tyskland. Den förste talaren var Garnier Pageis, som sökte visa, att mellan reeringens fredliga förklaringar och hennes oroande handlingar var en motsägelse, som förlamade industrien och väckte oro 1 hela Europa. Sammankomsten i Salzburg hade förorsakat en stockning i affärerna och framkallat stor förbittring i Tyskland. En regering, som sjelf proklamerat nationalitetsprincipen, hade gjort nationaliteterna i Amerika, Ryssland, Tyskland och Italien till sina ve dersakare. Frankrike borde icke söka sin stödjeunkt i Österrike, utan i Tyskland. Framför allt ade det varit nödvändigt att förekomma alliansen mellan Preussen och Italien. Emile Ollivier tog härefter ordet. Den förherrskande karakteren i regeringens utländska politik var, sade han, en oklar agitation och förvirring, hvilken i alla frågor leder till maktlöshet; Janustemplets portar hade aldrig varit helt och hållet utan försigtigtvis endast till hälften öppnade. Talaren förebrådde regeringen, att hon hade för många politiska system. Jemte kejsarens politik fanns en politik Moustier, en politik Rouher och derefter ytterligare en politik, som den franska diplomatien spred utomlands. Det är en qvartett. — men utan harmoni. Deraf en dig vi valla: Att göra sig en klar föreställning om res ringens politik i afseende på Tyskland var alldeles omöjligt. Lavalettes cirkulär hade talat om st; Rouhers tal efter Königsgrätz hade gifvit uttryck åt patriotiska bekymmer. Drouin de Lhuys hade såsom ersättning fordrat Landau, Rastatt och Pfalz och såsom följd endast frammanat den militära alliansen mellan norra och södra Tyskland. Då man icke längre kunde begära stora ersö tningar, hade man kastat sig öfver den lilla