Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

oetiska äro t. ex. följande rader (ur DemoVernan) : Tyst! Se opp! Gif akt, Demoner! Halt med stojet! Still, ladroner! Lempereur vient, voila! Basta! Skyldren så att jorden Darrar vid kommandoorden: Pråsentez les armes, soldats! Lefve kejsarn, han, som stakat Segerbanan ut och skakat På de gamla kronorna: Han, den store, uriderbare! Vive la guerre et la gloire! Lempereur! Victoria! Han I sofvit sött, eliter? — Ah, comme anges! — Comment, banditer Mes enfans perdus, helas! I sen ut som svultna gamar Eller vargar, hvilkas ramar Magrat under vintrarna. 0, madre di Dio! Döden Bränner het som afgrundsglöden Ur de svarta ögona. Feberröd på er är färgen Som på soln, när bakom bergen Hon går ned i böljorna. När I sen min klinga doppas Djupt i blod, skall det, jag hoppas, Vattnas er i munnarna. Ärans fält, som låg i träde, Så vi upp; och likutsäde Gifver skördar ymniga! En avant, mes braves! Grognarder! Kasten er som leopatder Öfver batterierna! För er, när jag är i töten Bäfva jordens innanmäten Remna molnkolonnerna! gon gång bestå alden ett besök i let fredliga hvardagslifvet. Så t. ex. i det vodlynta stycket Sjömansenkan — — Ingen mig i vägen ligger, Ingen jag i vägen går; Fj en beta bröd jag tigger; Ber ej om en dryckestår. Friare jag haft, god vänner, En för hvarje hufvudhår Och så många fästemänner Som jag räknar lefnadsår. Uti kofta, helgdagsklädning, yska skor och nystärkt klut, Sör jag i en hastig vändning Skäligen snutfager ut. om slumpvis jag mig vänder en ungersven till slut, Lika rappt jag eld upptänder I hans hjerta som i krut. I vilda situationer mår dock den dystre skalden bäst. Han säger uttryckligen ifrån att han icke trifves Der sylfer dansa, fauner spela cittra Och tiden är en evig sommardag, Der svanar sjunga, gyllne fiskar glittra Och nymfer bo i hv rje attendrag; Der uti gröna dalar popplar susa Och eremiten grubbla får i ro, Der näktergalar slå och svanar tjusa Och små colibri ostördt bygga bo; Der Amors tempel på hvar kulle glimma Klart under himmel, evigt azurblå, Och natten endast är en luftig dimma Ett genomskinligt skir med stjernor på; På bergens tning svälla mogna drufvor, Fast alpsnön skimrar blank på skyhög topp, I myrtenskogen kyssas turturdufvor Och cactusstånd som ogräs växa opp — nej, Mig oron behagat; jag älskat att rida I bredd med orkanerna (sida vid sida) På frustande hingstar, jag sporrade van Ungfålen med svanhals och skinande länder Och ebenholtzhofvar och elfenbenständer, Eldsprutande ögon och krushårig man. Ofverhufvud tillhör Sommelius den hos oss på 40-talet blomstrande diktarskola — om agra temligen sporadiska företeelser ens så få kallas — som nagon gång benämndes Unga Sverige, och m åhända på samma sätt var en g af fosforismen, som Das junge Deutschland var det af romantiken. Mycket hos Sommelius skall på grund häraf förekomma yngre re främmadartadt, och många skola stötas bort från honom af hans individuella fel, hvilka skulle varit färre om nu utkomna, eljest så skötta upplaga icke upptagit dana stycken som Betraktelser ur ett kasern: inster 0. d. Men i alla händelser är han en skald, eller åtminstone ett stycke af en skald,, hvars minne icke skall bortspolas af stormen, hvars trotsiga sång alltid skall finna död på ärans fält länge skall muta glömskan. B.