Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

Då Alice kunde stiga upp och lemna sitt rum, begaf sig madame de Brevillan tillbak; hem till sig. Emellertid måste hon ännu nåon tid bortåt komma hvarje dag för att helsa på henne och genom sin närvaro påskynda hennes tillfrisknande. Slutligen kom hon icke vidare tillbaka. För att förströ sin dotter förde Guillaume henne med sig på en resa. Under vägen fick han veta att hans hustru äfven reste. Herr de Bråvillan hade förgäfves sökt undvika att veta hvad grefvinnan tog sig till. Sakta hviskningar, en plötslig tystnad, tusende småsaker, sammanträffanden, som han ej kunde undvika, allt detta hade icke tillåtit honom att stanna i okunnighet om hennes uppförande och hennes förhållande till markis Sinigali. Om han ännu hade älskat henne, skulle -han tagit hennes lif. Emellertid iakttog Christine ännu en viss måtta i sitt oordentliga lif; om man än ofta såg henne tillsammans med markisen, kunde man likväl icke säga att de lefde tillsammans. Skenbart och för verldens ögon bebodde italienaren en våning vid rue dAstorg. Det fanns likväl timmar då Guillaume, under det han betraktade Alice, frågade sig sjelf hvad han borde göra. Vid denna tid erhöll Guillaume en morgon, under det han vistades vid en badort vid hafskusten, dit han på läkarens inrådan fört Alice för att stärka hennes krafter, ett besök af Andrå Forlie. Nå, ropade öfversten, se det kan jag kalla en angenäm öfverraskning. Jag satt just nyss och tänkte på di; Hvad är det för nyheter från Paris? Daåliga, svarade Andrå. Den ton, med hvilken han yttrade detta ord, frapperade Guillaume. Han anade att en olycka var i antågande, och sedan han låtit Alice, som redan satt och red grensle