Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

en viss historiskt-spekulativ begåfning, om len skall lyckas: en sådan författare måste ej blott kunna försätta sig in i ett förflutet tidehvarfs karakter i stort och smått, utan han skall äfven klart fatta hvad i detsamma r det eviga och betydelsefulla, hvad det förgängliga oc ch till underg äng dömda, uppvisa och hitligt åskådliggöra de beröringspunkter det eger med hans egen tid samt med snillets makt föra sina läsare tillbaka, för att i sjelfva verket föra dem framåt. Denna underbara och med egendomlig tjusning verkande solidaritet mellan det förflutna och det närvarande, som vi erfara i all historia, I han med fantasiens tillbjelp flytta oss inpå lifvet: vi skola förnimma den historiska fattas af känslan att vårt eget lif ror af dem. Han ång häfdatecknare och skald eller, egentligare taladt, han är en egendomlig sammansmältning och enhet af båda. Se der i korthet orsaken, hvarr den histori romanen med en konstriktning sådan som vår närvarande ej kan finna mänga odlare, och se der äfven orsaken, hvarför vi beklaga, att så är förhållandet, medan vi dock tillika hoppas, att den nuvarande utvecklingen utgör ett storartadt förarbete för den historiska och stora konstens nya uppblomstring. Under dylika omständigheter är det med verklig tillfredsställelse man helsar ett arbete dant som det närvarande, hvars författare i det väsentliga uppfyller de fordringar vi ofvan uppställt på den, som ger sig in på den historiska romanens fält. . Det är ingen ny bekantskap arbete, redan fö träder här i sin and Egentligen Evi versatt, fram förbättrade upplaga. det säledes öfverflödigt att ranska ett arbete, som redan vid helsades med bifall bade i sitt hemland och här. Vi vilja blott påpeka, hurusom Kingsley med verkligt mäste skap förmatt skapa en, trots alla sina olikartade elementer helgjuten och lifligt anslående bild af detta femte århundrade, som i sin kaotis massa innesluter bade det undergaende gamla och det uppspirande nya, men i cen alldeles egendomlig blandning. TI sin storartade inledning har författaren kastat en granskandeblick på de vigtigaste af de företeelser hans bok framställer och tillika uppvisat, hvilka beröringspunkter denna tid eger med vår egen. Och i sjelfva berättelsen, med sina rikt omvexlande och historiskt trogna scenerier, har han konstnärligt grupperat tilldragelserna kring en hög och storartad qvinnogestalt, Hypathia, den berömda vishets-lärarinnan i Alexandria. Det torde för öfrigt vara öfverflödigt att anbefalla detta ypperliga arbete hos vännerna af gedigen romanlitteratur. Men för dem, som skulle tveka att läsa det, derför att det rör en så främmande och obekant tid, vilja vi tillägga, att öfverättaren, som i öfrigt på boken nedlagt mycken omsorg, lemnat en mängd upplysningar på antiqvariska förhållånden i noter, hvilka i betyd g mån underlätta läsningen. Y ifven så lockande, att redan den nästan borde vara tillräcklig att tillförsäkra den utmärkta romanen en vidsträckt krets af nya läsare.