Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

mera smärtsamt genom de många små förtroligheter, som han ej kunde undgå och som han måste besvara. Han böjde sig under nödtvånget med ansträngningar, som voro nära att bryta hans kraft. Ensam i sitt rum, långt ifrån henne och barnet, bröt han ut. Han gned, med en åtbörd af vämjelse, mot hvarandra sina händer, som blifvit vidrörda och qvarhållna af Christine, och sjönk ned i en länstol, der han kunde sitta flera timmar alldeles som tillintetgjord. — Ibland kom Christine och sökte upp honom, i det hon yttrade med leende: aMin vän, Alice önskar ha oss båda hos sigla Derpå drog hon honom sakta med sig mot den sjukas rum. Om han suckade, återtog hon; Ålskar ni inte mera detta barn ?-Gör ja inte allt hvad ni önskar? Se så, kom me nu la Vissa qvinnor utveckla en grymhet, som är utstuderad och raffinerad i dess minsta detaljer. De känna den ömmaste och känsligaste punkten, de gissa hvilket ord som tränger djupast in i hjertat som en törntagg i ett blödande kött; de ställa ett outtröttligt tålamod till denna vilda instinkts tjenst, och uti de långa plågor de tillfoga sina utvalda offer finna de ständigt nyå, aldrig mättade njutningar. Det är icke hugget af bödelns dödande yxa, utan gamens sargande och Sönderslitande äl Har icke en bitter filosofi redan anmärkt att låga och onda varelser aldrig glömma den oförrätt de tillfogat, det sår de slagit? Om det tillstånd af häftig och stum spänning, i hvilket herr de Brevillan ständigt befann sig, hade fortfarit en längre tid, skulle det icke längre varit barnet, utan fadren, som sväfvat i fara.