Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

Hypathia eller nu som fordom. Historisk berättelse af Charles Kingsley. Öfversättning af J. A. Kjellman-Göransson. Andra genomsedda upplagan. 1,2 delen. (Stockholm 1867.) Om vår nuvarande litteratur med skäl kan sägas lida brist på något, så är det väl först och främst på historiska romaner. Denna diktart, en tid så uppburen och odlad äfven hos oss, har numera råkat i en förgätenhet, som väl är förklarlig, men tillika ganska mycket att beklaga. Förklaringen ligger i hela den nyaste konstriktningens fvan efter att framställa det kända, det på den stora allmänheten mest an: och densamma närmast liggande, van ä betrakta sasom en nödvändig reaktion mot den förflutna tidens t af konsten som ett hemlighetsfullt, endast för v. utvalda tillgängligt område. Valet af ämnen och behandlingssättet äro likartade inom alla konstarter: genrens och den naturtrogna utsigtens betydliga öfvervigt öfver historiemalningen och det idealt hällna landskapet är inom maleriet, genrebildens före e framför mytbilden inom skulpturen, endast yttringar af samma omisskänneliga riktning, som inom dikten leder hellre till taflor ur det kring oss böljande lifvet och den natur vi skåda alla dagar, än till utflygter inom försvunna tiders och fjerran länders förhållanden. Om det å ena sidan icke kan nekas, att alla krafter härpå vunnit alldeles oberäkneligt, så bör å den andra ej heller förbises, att faran för det alldagliga, utslitna och krasst realistiska i ingen tid rufvat så ständigt och, oaflåtligt som i vår öfver konstalstringen. Atergangen till lifvet och naturen, hur berättigade och helsosamma de än varit, har medfört för dikten och konsten den svi olägenheten, att dilettantismen inom båda ts i oroväckande grad, såsom en följd af den större bekantskapen med ämnena och teknikens flerfaldiga förenklande. Den historiska romanen — för att återkomma till vår utgångspunkt — nu en sådan diktart, som af sin utöfvare ver omfattande förstudier och TN Rå RR TERS TA FRA