Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

jfråga hafva representanter i våra dagars teologiska litteratur. Det är emellan dessa båda fiendtliga läger striden för närvarande pågår som hetast. Vi vilja ett ögonblick lyssna till fältropen från hvartdera af de hvarandra bekämpande partierna. Vända vi oss då först till de bekännelsetrognes numera väl ej så mångtaliga, men desto mera högröstade skara, så möter oss här ett oredigt virrvarr af röster, hvilka till en del sinsemellan motsäga och vederlägga hvarandra. Men lyssna vi blott uppmärksamt, skola vi snart börja urskilja den för dem alla gemensamma grundtonen. Och denna är, finna vi, ingalunda en ny, en som s för första gängen. Tv värtom har den ljudit i vårt ö förut; redan då vi i barnaå ken mottogo vår förs ing, meddelad under form af de ifr ta lexorna i katekesen och dess sedvanliga bihang — det s. k. Athanasii symbolump. Hvilken som vill salig varda, han skall för allting hafva den allmänliga kristliga tron. Den henne icke fast och stadligen håller, han blifver utan tvifvel förtappad evinnerligen. — Så är nu detta den allmänliga kris liga tron, att vi dyrke en enig Gud i tre personer, och tre personer i en enig Gud. — Ty en annor är Fadrens person, en annor mens person, en annor den Helige Andes. Så är ock Fadren Gud, Sonen Gud, den Helige Ande Gud. Och likväl icke tre Gudar, utan en Gud. — Detta är den allmänlig kristliga tron; den henne icke fast och stadligen häller, han kan icke varda salig. Så lyder i sammandrag den eviga rättrogenhetens lära om hvad som i den k tron mäste utgöra de entliga innehället. Den utgöres, denna lära, såsom det blifvit yttradt, utaf en serie af olösliga motsägelser, hvilka börja och sluta med att uttala förbannelsen er hvar och en, som i näg afseende skiljer sig från symbolets lärosat Den i dessa satser framträdande uppfattningen af Kristi person var pa sin tid berättigad såsom ett försök att värna kristendomens grundlära mot de inom kyrkan gängse kätterska äsigterna. I vår tid deremot har Athana symbolump ej längre qvar sitt fordna värde; för vår uppfattning ljuda dess formler endast såsom en menningslös sammanställning af ord, ej såsom ett troget uttryck af den nutida kristenhetens tro och bekännelse om Kristus. Och likväl är det just dessa det ifrågavarande symbolets motsägelsefulla bestämningar, som utgöra det baner, kring hvilket den rena ns förfäktare ännu i dag samla sig i fejden mot dem, som söka bana sig väg till en ny och hållbarare uppfattning. Thomasianer, Philippianer, Hengstenbergianer — alla de olika fraktionerna at den Dekännelsetrogna dogmatikens, anhängare äro ense om att upprepa fördömelsedomen mot den, som anser symbolets tologi representera en numera föräldrad åskådning. Och våra inhemska ortodoxer göra härutinnan gemensam sak med de utländska. Så heter det t. ex. i bi kop Beckmans skrift Nya Testamentets lära om Kristi gudom: En grundlig reflexion på de bestämningar som innehållas i den apostoliska tron, savidt denna reflexion ledes af Skriftens ljus, måste slutligen komma just till de bestämningar, som innehållas i Athanasianum (sid. 143). Den som i fråga om Kristi gudom underkänner dessa bestämningar, befinner sig i strid icke mot blotta menniskoord, utan emot Guds ord, mot Nya Testamentets lära om Kristi gudomp (sid. Men i strid mot denna ortodoxa uppfattning har i våra dagar utbildat sig en annan, omfattad med öfvertygelsens ma och uttalad med den sanna vetenskaplighetens allvar och grundlighet. Denna uppfattning är den historiska skolans inom den nutida teologien, hvilken, stödjande sig på de nytestamentliga urkunderna, betonar Kristi mensklighet och söker pa denna genom några trinitariska konstruktion. sök — höja sig till en rätt insigt i Kristi förhållande till det gudomliga. Af denna historiska skola är författaren till det ofvan anförda arbetet, prof. Beyschlag, en framstående representant, och hans ft ett synnerligen läsvärdt bidrag till utredandet af den just i dessa dagar med så mycken ifver skuterade frågan om huruvida den bibliska kristologien ger stöd ät ortodoxiens lära om Kristus. Här må det vara nog att omnämna, att den tyske teologen i alla väsentliga punkter af sin undersökning kommer till samma resultat, som för den svenska läsaren redan är i dess grunddrag bekant genom ett svenskt originalarbete i samma riktning, nemligen hr Victor Rydbergs hos oss sa begärligt lästa: Bibelns lära om Kristus. Det för de bada författarne gemensamma hufvudresultatet lyder så: den bibliska läran om Kristus är — i trots af alla våldsamma sammanjemkningsoch förmedlingsförsök — oförenlig med de kristologiska satserna i den rena läran, men deremot fullt tillfredsställande för hjertats behof och förenlig med vårt tänkandes lagar. — Ännu är ej det ord utsagdt, som skulle kunna kullstöta detta för lifvet och för vetenskapen högvigtiga resultat, hvilket väl äfven lärer komma att blifva bestående för alltid, såvida ej kraftigare motbevis kunna uppställas, än de, som de bekännelsetrogne, hittills mäktat åstadkomma. Hypathia eller nu som fordom. Historisk berättelse af Charles Kingsley. Öfversättning af J. A. Kjellman-Göransson. Andra genomsedda upplagan. 1,2 delen. (Stockholm 1867.Y