Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

— Nordiska konstnärer i Tyskland, Den bekanta musiktidningen Signale meddelar i sitt nummer af den 29 Nov. en recension öfver den sjunde abonnementskonserten i Gewandthaus i Leipzig. Uppträdandet uppå någon af dessa berömda konserter är i och för sig en borgen för ett verkligt konstnärskap, så mycket mera smickrande måste det då vara när svenska konstnärer som uppträdt på denna arena, få särskildt loford. Musikbladet yttrar: Ater ha vi en novite att anmäla, hr C. F. E. Hornemanns ouverture till Aladdin. Då komponisten är en ung dansk så kunna vi antaga att han diktat sir tonskapelse till den bekanta Oehlenschlägerska bearbetningen af sagan om skräddarprinsen och underlampan, och vi erkänna att komponisten förstått upplåta för oss hela rgprakten af den brokigt skimrande sagan. I öfrigt vitsordas kompositionen såsom särdeles lyckad och vittnande om ovanlig talang, blomstrande fantasi och ett friskt sinn för det sannt sköna. Några fel anmärkas dock, men intrycket af det hela var ytters! behagligt. I recensionen yttras vidare: ! fru Neruda-Norman helsade vi åter en städse välkommen gäst och vi instämma gång af fullaste hjerta i det hänförda bifall denna riktbegåfvade konstnärinna skördade för sitt mästerliga återgifvande af Rodes A-moll konsert samt adagiot och rondot ur Vieuxtemps E-dur konsert. En stor ädel ton, liffullt föredrag, eminent säkerhet i öfvervinnandet af alla svårigheter och framför allt ett staccato af sällsynt glans och korrekthet, se der de förnämsta egenskaperna hos denna herrliga konstnärinna, och hvilka, hvar helst hon uppträder, skola tillförsäkra henne segren. Ett alldeles egendomligt intryck gjorde den svenska sångqvartetten, som bestar af hrr Lutteman, Köster, Ellberg och Rydberg, från Stockholm. Såväl det främmande i den specifikt nordiska koloriten, som innebor icke allenast uti de svenska folksångerna utan äfven Lindblads och Kjerulfs kompositioner, som ock det fullständigt konstnärliga återgifvandet af desamma ha låtit oss njuta något som vi aldrig förut hört. Rösterna, i allmänhet icke af stort omfång, passa dock så utomordentligt för hvarandra och bilda en sådan ensemble som här aldrig öfverträffats. Isynnerhet gäller detta den fullkomligt tadelfria intonationen. Då de svenska sångarne, efter fjorton daistelse i Leipzig, afreste till Wien den följdes desamma ända till kupån af leputerade från flera Leipzigs förnämsta ngföreningar, och Leipziger Tageblatt tillgger i sin notis härom: att ett antal rande konstnärer helsade de k rö