Aftonbladet – 14 december 1867, sida 2

Min vagn står utanför er port; er dot ters lif sväfvar i fara... hon väntar er. Christine kände en häftig själsskakning. O, min Gud! utbrast hon. Biljetten halkade ned på golfvet. Markis Sinigali, som var hos henne, tog upp den, med tryggheten hos en person som vet att allt är honom tillåtet. Ni måste skynda er, sade han till grefvinnan. Christine skyndade häftigt upprörd att kasta öfver sig en schal och kände sig nästan skälfva af rörelse. Nå, men om herr de Brevillan skulle behålla mig qvar hos sig? sade hon. Nå ja, så mycket bättrel svarade italienaren med ett småleende. s Christine blef alldeles blodröd och skyndade hastigt ut. Guillaume satt i detta ögonblick vid: sin dotters sjuksäng och läste högt för henne i en sagbok. Alice, som satt kringbäddad af kuddar, lekte med några små dockor som lågo å täcket. Hon andades endast med möda. ennes magra händer voro nästan ännu hvitare än lakanet. Helt plötsligt vände sig hennes feberglödande ögon mot dörren, och hon fattade häftigt i fadrens arm och utropade: Tyst! Det är mammal Mädame de Brevillan träddein. Vid hennes åsyn reste sig Alice hastigt upp och ville kasta sig ur sängen. Christine tog emot henne i sina armar. Blek som ett lik, hade Guillaume blifvit stående nära Alice, som ej mera tycktes se honom. Den sönderslitande tanke, som sedan tjugo dagar och tjugo nätter aldrig mera lemnade honom, genomfor honom i detta ögonblick med förökad bitterhet, då han såg Alice med sådan häftighet kasta sig om sin