Aftonbladet – 7 december 1867, sida 3

lick i en grå dimma, ur hvilken DlIott em Ian nda ljus strålar fram — men äfven detta lsty ländar mer än det upplyser. Vi tänka här I å den franske kejsarens trontal af den blest lovember 1863, ett dokument, som ilder jenna samling af fraseologiska. språköfJutd ingar redan frapperar genom sin enkla, sty egripliga stil, icke mindre än genom så ina starka tankar. Och icke stort bättre unt in den icke-politieke läsaren går det väl i för lmänhet medlemmarne af de representatill ioner, för hvilka materialsamlingarne ur-jur ;prungligen blitvit framlagda. Detta är nålist sot, som man kan öfvertyga sig om genom oc ut t. ex. genomgå adressdebatterna i lag-latt tiftande kåren. Sällan våga oppositionens int alare sig ens i sina häftigaste angrepp In ha på en kritik af gången af de diplomatiska för negociationerna. Man ser tydligen, hur lien lust de ha att inträda i denna labyrint; sks som oftast är det blott de stora principerdo na, som komma på tal och mot hvilka en jdej Pelletan, en Jules Favre storma lös medså hela sin okufliga vältalighet. Och likväl — bef huru dunsta icke deras ord bort, så snartom regeringens kommissarie reser sig och börför jar sammanspinna gin oändliga tråd af dessa be alltför välbekanta talesätt om sväfvande underhandlingar, undseende, som man är skyldig främmande makters utrikesministrar, vic nödvändigheten af att regeringens händer Uj icke bindas — —! Då småler Cromwellsla ande från sin himmel, och nationens vilja en är såld för en tvetydig fras! fö Hvad som i en dylik debatt gör, att se-lsa ern nästan alltid stannar på de styrandeste sida, är det bifall, som massan — folkets sä såväl som dess representanters massa -——lve alltid är villig att egna dem, som vänskapsjun fullt åtaga sig att sköta affärerna. Mennida skorna äro födda med en naturlig benägen-at het att låta administrera sig och 8e inner-de ligen gerna, att man befriar dem från den lle tunga bördan att nödgas befatta sig medlla angelägenheter, om hvilka man inbillat dem, I hc att det erfordras en ovanlig specialkunska ut för att kunna reda sig. JEnhvar vill välllil gerna vara med om ett vackert kannstöperi, ge då det gäller de stora grundsatserna; villä ha alla Sr för oss, hvilka ädla och storlg artede principer vi skulle proklamera, ifall läf det välvisa rådet? ändtligea funne på tiden att göra oss till ?borgwästare i HamIL burg? ; allt detta ärsen lätt sak. Men sätt en J1t medelmåtta, en af dem, som utgöra bar-lor lasten i nationalrepresentationerna, sätt ho12 nom med ens upp på utrikesministerns ta-lor burett, lägg fram för honom det sista halfårets depescher, cirkulärer och memorialer och säg sedan till honom: ?Skrif nu i öf-lre verensstämmelse med den politik, du anser ög; är nyttig för ditt fädernesland; men komlm tillika ihåg, att du icke binder dess framti tid, så att vi förhindras att begagna 058 aflvi de fördelar, gom de ständigt vexlande si-lu tuationerna kunna erbjuda; lita icke förly mycket på de meddelanden, som göras dig lte af de främmande makternas representanter g vid din konungs hof, kom ihåg, att desses)n yrke är att vara diplomatiska och att dulr måste öfversätta deras antydningar, förtegenhet eller öppna yttranden på det rätta le sättet; ver icke trygg i någon nr n troner kunna ramla öfver ända, innan dulb hunnit äta din middag; alliancer kunna för-ä dunsta som dagg för solen, löften kunnalg brytas; lita icke på något eller på någon la lutom på dig sjelf och din egen falkblick I Toch statsmannatalang; — skrif nu ditt för1 leta cirkulär och meddela din regerings sänI debud de erforderliga instruktionerna.? — — Ja, långt innan du slutat detta invigningsI tal, skulle han förskräckt ha kastat från sigl, nan och lupit sin kos. ; Och hvarje gång derför en djerf uopponent1 alltför mycket närmar sig till diplomatiens l4 heliga lundar, behöfs det blott ett nytt och I. r förbättradt uppförande af ?den politiske ,Kandestöber? för att skrämma den oförvägne . I långt, långt bort från dessa fridlysta nejder. 1 En minister träder med djupt allvar fram l: ll för representationen och talar sålunda:l:; o I PMina herrar, man har angripit min verk-, tl samhet; jag amlnde här de dokumenter, . -lefter hvilka den måste bedömas (ett folioa band på 7—800 depescher). Jag-böjer mig : j villigt för hvarje rättvis kritik; jag ordrar blott någonting annat och mera än stora r lord och tomma beskyllningar; jag fordrar nlatt man skall visa, på hvilket annat sätt a jag skulle .ha kunnat handla under de omt, ständigheter, om hvilka de framlagda handlingarne upplysa er.? Antingen tiger nu if opponenten såsom muren — och det är in )casu det förnuftigaste han kan göra — eln ler också låter han locka sig af denna gamla g och ändock evigt unga sofism; han lemnar a qvalitetsbestämmelserna och börjar förirra sig i en oändlighet af qvantitativa bifrågor. vu j Men diplomaten står stolt och småler åt lå opponentens förvirrade tal; ty knepet har 11 lyckats och segern är viss. a Vi nämnde, huru diplomatien icke sällan n1 — åtminstone till en viss punkt — värdigas in taga de folkliga instinkterna i sin tjenst. en Härigenom ernås ett dubbelt resultat, dels tI det negativa, att befolkningen känner sig a-I smickrad öfver att sålunda skenber bli tattgen till råds och derför tiger med den kriså tik, som eljest möjligen skulle komma, — er I dels det positiva, att diplomatien erhåller keltill sin disposition en visserligen otämjd, lI men tillika väldig naturkraft, som kan bjelpa till att få månget tungt lass uppför backen. del Den rätta blieken för det komiska i detta Ik. tjensteförbållande får man, om man lägger lig I märke till hvad det är för slags storveik, raI till hvilkas utförande statsklokheten påkallar elnationens bistånd och får det gifvet med Ika l uppriktig hänförelse. ler! Förnämligast måste deiia sägas gälla de cke gängse na onalitets-svärmeriernas begagtanande af de herrskände i dynastiska eller imhelt enkelt personligt äregiriga syftemål. och I Det har visat sig, ect hör var den sväge rfesida, från hvilken man alltid med framgång så kunde taga massan, lika säkert som mar ke, li början af århundradet kunde göra folke ty litvadt för de naturliga gränserna eller un lutder restaurationsåren för. hvad som had öfden historiska ärevördi beten för sig. Hvarj: att) tid har vissa idger och namn, som den förs ndbragt i dagen, och som det derför är hel lygnaturligt att den bedrifver en smula afguda dyrkan med. Vår tid har äran af att h torn! bragt det filologiska nationaltetsvilkoret ti nnit giltighet, och detta är icke hvad som mins t aflger den anspråk på kommande slägtens er idat känsla. Redan nu har likväl eå mycke vi I missbruk bedrifvits med det i och för si