Aftonbladet – 7 december 1867, sida 3

hon i det lefvande språket eger ett långt starkare bindemedel — man har så ensidigt lagt vigten på detta sista moment och lagt alla naturliga och historiska förutsättningar åsido, att en reaktion snart måste uppstå mot det lättsinne, hvarmed folken låta draga sig vid näsan af hvar och en, som kan hålla fram en bit nationalitet såsom lockbete åt dem. Och gifver man då akt på, huru nationalitetsmedvetandet får yttra sig vid omröstningsfarserna, minnes man t. ex. tillställningen med den folkomröstning, som föregick Savoyens införlifvande med Frankrike, eller lägger man märke till det sätt, hvarpå jordmånen för närvarande bearbetas i Slesvig, så upptäcker man snart, att resultatet till en väsentlig del — för att icke säga den allraväsentligaste — är att tillskrifva de intresserade regeringarnes pression?, samt att förhållandena måste vara alldeles ovanligt gynnsamma, om icke alltsammans just skall bli motsatsen af hvad det vill gifva sig utseende af — bli ett våld, utöfvadt mot befolkningens sjelfbestämmelse och icke en manifsstation af denna. Åter ett af diplomatiens konststycken. Låter man sig icke nöja med den rent estetiska njutning, som betraktandet af all denna konstfärdighet erbjuder, söker man utdraga en moral ur det spännande intrigstycke, som här framställes för läsaren — så torde den för några sannolikt bli beundran öfver menniskoandens storhet — för andra deremot en djup längtan, att det till elut måtte förunnas slägtet att komma ur denna väf af tvetydighet och småsinnad list, en längtan att dennä ministration och detta reglerande måtte få en ända, så att verkligheten och sanningen åter finge inträda i äv rättigheter, som i århundraden ha varit usurperade af folkens diplomatiska förmyndare. Men är tiden äfven mogen härtill, kan den undvara detta förmynderskep? Kanske icke — kanske skulle det dock, ifall försöket vågades, visa sig, att det är sannt hvad de, som tro på friheten, så många gånger upprepat: att just sjelfbestämmelsens ansvar är det enda som — om också blott genom nederlag och svikna förhoppningar — uppfostrar till dess rätta begagnande.