Aftonbladet – 7 december 1867, sida 3

den, som utrikesministern 1 en mattugt Tja: stat år ut och år in utvecklar. Verlds-m litteraturen riktas med allehanda röda, vi svarta, gula eller blå böcker — för att ickelal tala om dem, som alldeles ingen färg ha —Jaf i hvilka den stora allmänheten inviges ideln: diplomatiska underhandlingarnes gång eller stiltje. Det första intryck, som bemäktigar fa sig en, när man håller någon af dessa koPi lossala depeschsamlingar i handen, är enjså stolt tillfredsställelse vid tanken på, huru !ly långt vi kommit i afseende på de interE nationella underhandlingarnes offentlighetb och lojala öppenhet i jemförelse med dejlde tider, då diplomatien höljde sig i en slöja, d tätare än den, i hvilken de gamles eleusin-sk ska mysterier doldes för den profana hopens I tis blickar. Vi sitta icke längre såsom trögalvi åskådare vid det skådespel — efter om-ly ständigheterna af tragisk eller komisk art — tä som uppföres på diplomatiens scen; nej, vilär ha fått tillträde tll det förlofvade landetli bakom kulisserna, der vi kunna: sammansi träffa med aktörerna, känna på deras kostym, ty beundra deras konstmässiga maskering, jam till och med någon gång i all vänlighet bj hviska ett ord i örat på dem angående den jer rätta uppfattningen af en eller annan punkt bl i rollen. Den diplomatiska kåren är icke jpi längre någon suverän makt, utan blott folkN viljans representant; den framlägger sind uppfattning till nationens bedömande och ni finner — gudbevars! — sin högsta tillfredsb ställelse i att rätta sig efter dennas önsk-si ningen och anspsåk. äl vilket paradisiskt tillstånd! a Vi ha kännt en ung kritiker, hvilken ti alldeles detsamma hände, som tilldrager sig I 8 med nationerna i deras förhållande till di-!g plomatien, och hvars historia vi påmindela oss, då vi kommo att tala om kulisserna. el Han intresserade sig synnerligen mycket för t teatern; hvarje afton fann man honom pålp hans plats på parketten. Han såg skarpt,n och hans penna var hvass, och hvarje nytt t stycke, som gick öfver tiljan, var säkert på !s att dagen derpå i tidningen bli underkastadt In en analys både hvad innebåll och utförande FE ongick, som var så mycket mera stö-h tande, egom den alltid gjordes med enll obeveklig, alldeles opersonlig konseqvens.r Hen blef naturligtvis skådespelarnes och lj a ; ; r i f ö isynnerhcet skådespelerskornas bete noir. De började sing emellan tala om, hura det i sjelfva verket var skada på den unge mannen; han gjorde ofta goda anmärkningar, förde en lätt penna och blef gernali läst; men det var tydligt, att han ickehade något begrepp om de vilkor, under hvilka ö skådespelaren verkar, att han saknade den kännedom om förhållanden och personer, som ensam kan gifva honom den rätta blicken och fylla honom med verkligt deltagande för det, för hvilket han nu städse blott hade öfverflöd på skoningslös stränghet. Med ett ord sagdt, man mäste taga band om den unge mannen, försöka draga honom till sig. Huru detta verkställdes hör icke hit; kort derefter var han en ständig gäst innanför kulisserna och på ett kondil: for, som besöktes af teaterns perso-l nal, och från samma stund var det märk! värdigt att se, huru hans kritiska verksam-: het antog en allt blidare och blidare ka. rakter, tilldess han slutligen blott satte sin penna i rörelse någon enda gång, för att: göra reclame vid en eller annan omtyckt konstnärs eller konstnärinnas recett. Är det af ren, oförfalskad kärlek som di plomatien hor tagit lillan, den Pstora alllmänheten?, i sitt knä och lagt henne till sitt bröst, der hon kan lyssna på det diplomatiska bjertats hemligaste slag, eller är det derför, att lillan skrek så högt, ett den store icke hade annat råd för att få henne att vara tyst än att taga henne i sin faron och der kärleksfullt vyssja henne till sömns? Eller var kanske kärleken icke så alldeles oförfalekad? Förutsåg man, attett förtroligt och välvilligt umgänge skulle vara det bästa medlet att smälta vederbörandes hjerta, mycket bättre än en förnäm, tyst tillbakadragenhet? I det fallet har diplo, matien denna gång verkligen visat sig mera l deplomateg än man eljest brukar se bevis ri: RT 4 TE RN AR Men lika mycket! Hvilken orsaken än r må vara, så är resultatet säkert: att trots n den hjertliga, öppna samverkan mellan reh I presentation och utrikesminister ha aldrig . diplomaterna haft friare händer än nu. tldetta afseende kan man nästan helt och hållet lemna å sido den skenbara olikhet i I bebandlingssättet, gom förefinnes mellan sån dana stater som Ryssland eller Frankrike på ;Jena sidan och England eller t. ex. Svergen Norge på den andra. På båda ställena lest das de diplomatiska kryssningarne och 10: il veringarne ofvanifrån, och den, som nigopg sin smickrat sig med, att en stark påtryckening nedifrån skulle kunna det ringaste bisI draga att förändra kursen, bar ingenting 7. l annat att göra än kasta denna illusion öfver r Ibord i den stora förgänglighetens ström, glsom spolar bort med sig så månget afsvalar nadt hopp, så mången förtrampad tro. a Man behöfver härför icke en gång gå till gt I de faktiska resultaterna för att öfvertyga sig aflom, att om också formerna ha förändrat eI sig något, så är dock diplomatien i sitt inin nersta väsen ännu i dag alldeles densamma sttisom den var för ett halft århundrade sedan: en en mystisk storhet, som väl icke är uppta: re-lgen i något af de gängse systemerna för .oden konstitutionella maktfördelningen, mer de likväl just derför arbetar så mycket mers uI okontrolleradt — någonting visst eller ovisst nit som väl emellanåt nedlåter sig till att be oll gagna de nationella instinkterns, men sjel a ilaldrig låter sig lifvas af någon annan id ots län den, som leder eqvilibristen utåt de; de, slappa linan: idn om en viss nödvändig ll, balance, som hindrar en att bestämdt fall: har åt endera sidan. mat! Om man söker göra sig reda för, hun id) det bar kunnat gå till, att i denna tid, d ida en upplösande kritik har banat sig väg til ntalla andra sferer, endast diplomaterna h ina ) fribref på att handla suveränt utan ait bin . (dras af någon kontroll, hvad orsaken ka tervara, att medan nationens vilja går ie aflriktniog, afgöres hennes öde i den rakt mo jast! satta genom em tvetydig fras i en diplom: sin tisk not eller genom ett konfidentielt yt isst rande i en ministers mottagningsrum — alt )tro vi, uppriktigt sagdt, att orsaken ligg vi li en skenbar obetydlighet, som man ick het lätteligen vid första ögonkastet skulle til ned! skrifva så beundrangvärda resultater.