Aftonbladet – 5 december 1867, sida 3

äte UTLVYELALTR: —OFISICH pa SU1ITSUTIDG SIGLAAGAR j kustland och högland måste afhjelpas, innan :j något af dem kan göra riktiga framsteg. Det lär en af de olägenheter, som ett folk tager sig I för att öfvervinna, så snart det hos sig känner kraft till att börja kampen. Ty olägenheterna af att stå allena har det längesedan erfarit Likväl är det blott det södra Norge, som hittills banat sig väg österut till Sverge. Norr om Veerdalen i Throndhjems stift har ännu ingen spade varit i verksamhet, intet krut blifvit användt på att öppna samfärdsel öfver Kölens 1Ygg: Grunden härtill är ingen annan, än att et först var de sydligare, mera gynnade nejderna, som hade folk nog och makt nog att fullborda dessa stora arbeten. Ty det är lätt att bevisa, att de nordliga trakterna ännu bättre behöfva nabosamfärdselns välgerningar. För södra Norges bygder är en väg till Sverge blott detsamma som en ny eller bättre förbindelse med en grannbygd, hvars naturförhällanden i allt väsentligt äro enahanda med dess egna. Visserligen har industriens olika utveckling äfven i de södra gränsbygderna frambragt olikheter i behof och varor, så att de der anlagda mellanriksvägame blifva ett vigtigt hjelpmedel till fördelaktigt varubyte. Men i det nordliga Norge skapar redan naturen den skarpaste motsats mellan vester och öster. De som bo på den ena sidan om fjellet kunna omöjligen frambringa hvad deras grannar hafva i öfverfiöd. Och dock äro begge i tillfälle att utbjuda varor, som den andre icke kan undvara utan stor afsaknad. Norr om Throndhjemsfjorden blir nemligen Norges kustrand allt smalare och smalare. Fjellen resa sig högt öfver icke blott gränsen för åkerbruket, utan äfven den för trädens växt. I det dalarnes längd och bredd således aftaga, blir det icke blott brist på odlingsbar mark, utan äfren fattigdom på skog. en denna samma kust blir mellan sina otaliga var allt rikare på fisk. Således ersätter på visst sätt hafvets öfverflöd jordens karghet. Men å andra sidan blir landets fattigdom ett hinder för att till fullo begagna hafvets rikedom. Huru mycken kraft och omtauka vårt Nordlands fiskare än ådagalagt under de sista åren i att utvidga sitt näringsfång, är det honom likväl alltid ett känbart hinder, att hans jordegor icke kunna förse honom med tillräckligt virke, lika litet som hans jordbruk kan gifva honom de födoämnen, som behöfvas under fiskarens hårda arbete. Icke har vårt Nordiand heller en så stor befolkning, att den kan få tid att drifva all den industri, som erfordras, för att fiskarens näring skall utvecklas så mycket, som hafvets rikedom tilläter. Nordlänningen inför således sina vigtigaste förnödenheter: trävirke, smör, väfnader, garn, tågvirke och jernkram, från fjerran trakter. -Råämnena finnas icke i hans land, eller har han icke tid att bearbeta dem. Af alla dessa nyttiga och oumbärliga saker har den svenske norrlänningen ett öfverflöd, som han dess värre icke kan afyttra så fördelaktigt, att han dermed kan tillbyta sig spanmål. Det är isynnerhet bristen på afsättning, som alltför ofta utsätter honom för icke blott dyr tid, utan hungersnöd. Skogsmarken har i Sverfe breda och mindre högt liggande Lappmarer en så ofantlig utsträckning, att dess rikedom på trävaror är ovärderlig. Skogen fortsättes upp emot fjellet så långt ifrån Bottniska Viken, att det icke alltid lönar sig att utföra den åt det hållet. Men just denna öfversta skog ligger närmare den norska gränsen. Den vesteroch norrbottniske bondens husflit kan nu svårligen täfla med de sydliga trakternas maskiner och fabriker. Derest hans flit kunde riktas på att frambringa varor för den norska hafskustens fiskerier, såsom stäfver och garn, skulle han utan medtäflare kunna få sitt arbete bra betaldt af folk, som skulle tilltaga i välstånd genom att bilen det. Dessa svenska provinser hafva tillika så vidsträckta betesmarker och ängar, att smör och annan afkastning af deras blomstrande (? boskapsskötsel kostar omkring hälften i Pite och Skellefte mot hvad som betalas i Boåö. Om den svenske bonden kunde i nägon norsk kuststad utbyta denna vara mot fisk, skulle alltså hans tillgång på födoämnen blifva dubbelt mot hvad den nu är. . Om nybyggaren i Lappmarken kunde göra den långa vintern fruktbärande genom någon för den norska marknaden användbar husflit, skulle detta härdade folk hafva mindre skäl att frukta för sin jords osäkra afkastning. Skogens öfverflöd gifver råämnen, hvilka genom tillverkning kunna antaga ett värde, som tillåter längre transport till lands. Redan nu förvandl. s en mängd skog i Skelleftes och Pites ådalar till tjära. -Stäfver skulle i Norge finna en ofantlig afsättning. Men det är icke blott det svenska Norrlands industri, som kunde utvidgas ge öppnandet af en ny marknad. Äfven den norska afsättningen kunde utvidgas genom att erhålla en ny och lättare tillverkningsform. I detta nordliga klimat låter det sig göra att försända fisk, som är frusen, färsk, Man spar då saltning eller. torkning. Ryssarne köra från Hvita hafvets kuster sin frusna fisk ända till Möskwa, .der den förtäres såsom en sällskynt delikatess. Afven svenskarne sätta så mycket värde på detta -konserveringssätt, att sådan frusen fisk brukar forslas ända från Finmarkens fjordar till Haparanda, och derifrån, så länge vintern varar, sändas vidare nedåt kusten till Lule, Pite och andra städer vid Bottniska Viken, der den ännu icke blifvit för dyr att finna köpare. Men huru mycket billigare skulle den icke blifva för Sverges. tätare befolkning längre söderut, om det från Nordlandens amt öppnades en väg öfver de fjell, som nu göra hvarje tyngre fors) ing så godt som omöjlig? — Visserligen drifva både Norges och Sverges nordliga provinser redan en liflig handel genom sina tidigt utvecklade ångbåtslinier längs kusten. Men denna förbindelse med de aflägsnaste trakter af jordklotet tillåter ingalunda, att man försummar skaffa sig förbindelse med sina förnämsta grannar. Den aflägsnal. hjelpen blir alltid en sen hjelp, hvilken icke kan : så afpassas efter ögonblickets behof, som om den kunde påräknas från grannen. Att Bottniska Viken om vintern stänges för all skeppsfart gör det strax ögonskenligt, huru vigtigt det vore att hafva ett, om än aldrig så tarfligt, tillträde till ett ständigt isfritt haf. Ingen, som känner de stora framsteg befolkningarna dagligen göra på båda sidorna om Kölen just i dessa nordliga trakter, kan förneka . nyttan af att förena dem genom en under alla årstider farbar väg. Men mången skall väl tro, att kostnaderna för dess anläggning blefve alltför stora i förhållande till det antal menniskor, srm deraf kunna draga nytta. Visserlig.n är af ståndet från haf till haf betydligt; på de flesta ställen äro äfven terrängens svårigheter så stora, att man ännu icke en gång törs yttra någon önskan om att dertill få använda allmänna medel. I Finmarken, der elfvarna äro längst, der tjellryggen är lägst och der dalarne således erbjuda gynnsammare stigningsförhållanden för körning, är afståndet från haf till haf, t. ex. mellan Haparanda och Bosekop eller Haparanda och Ma langen, mellan 40 och 50 mil. En väg från Tornedalen till hafvet, vare sig längs Tana-elfven eller Enare-vattendraget skulle blifva ärnu mycket längre. Härtill kommer, att dessa Ishafvets betydliga floder, Alten, Tana och Ivala-Enare icke kunde användas, utan att man åtskilliga mil förlade vägen på rysk grund. Men detta vore naturligtvis förenadt med helt andra svårigheter ön de naturliga. Dessutom har Finmarken redan ett transportsätt, som utan synnerlig kostnad afhbjelper åtskilliga behof. Renen förmår om vintern draga icke obetydliga varumängder i pulkan öfver de flackare fjellsträckorna; som svär ligen kunde hållas öppna för hästbefordring, och som blott en kortare del af året äro fria från snö, så att de kunde befaras med hjuldon. Annorlunda beskaffade blifva Låde landet och folkets lefnadssätt, när man kommer längre söderut till Nordlandens amt. Här är renen mindre anlitad, men vägiängden skulle förkortas, i det den svensknorska halföns bredd der blir mindre. Denna fördel uppväges dock i de flesta norska dalar derigenom, att afståndet från riksgränsen till Atlan