skulle då äfven njuta fördelar häraf. Vid riksgränsen utgrena sig nemligen Ranens och Saltdalens dalgångar från samma öfvergångspunkt ungefär på samma sätt, som Pite och Skellefte från Arvidsjaur. I fall detlyckas att åvägabringa en undersökning af en väglinie öfver riksgränsen i Salten, så måste den naturligtvis omfatta begge de norska dalsträckningarne, med utsigt till att den ena får en hufvudväg och den andra en mindre. Angående förhållandet mellan Ranen och Saltdallinierna kan ingeniören å sin sida ingenting säga, så länge icke omkostnaderna för begge linierna liksom hvarderas transportmaterialier äro äfven approximativt beräknade. Så mycket framfår likväl redan af de statistiska uppgifterna, att inien öfver Saltens fjord skall som hufvudväg blifva för handeln den fördelaktigaste. Enligt mätningar på de visserligen ofullkomliga kartor, som man eger öfver Norrland, blir Ranenlinien mellan riksgränsen och hafvet mer än en mil längre än Salidallinien. Detta är likväl en obetydlig invändning i jemförelse med att den innersta viken af Ranenfjord ligger 3 gånger så långt från Bodö köpmanstad (nemligen 14 mil), som det innersta af Saltfjorden. Under dessa omständigheter kan väl ingen föreslå en linie öfver Ranen till hufvudväg, med mindre än att han tänker sig en köpmanstad anlagd, der denna väg utmynnar. Men just de stora svårigheter, som Bodö haft att kämpa med, hafva hittills i Nordland afskräckt från anläggande af nya köpmanstäder, äfven på platser med bättre läge än Ranen. Den här gifna framställningen är en väsentlig frukt af samtal med flera sakkunniga män både i det svenska och norska Norrland, som icke allenast beredvilligt meddelade mig alla upplysningar, utan äfven uttalade det lifligaste deltagande för planen, om hvars nytta och utförbarhet de förklarade sig fullt öfvertygade. Det återstår nu, att de samtidigt på begge sidor om Kölen anhålla hos sina myndigheter och vägstyrelser att de förberedande undersökningarne ofördröjligen påbörjas, så att kostnadsförslag kunna föreläggas begge ländernas till nästa år sammanträdande riksdag och storthing. Man har redan med anledning af missväxten i det svenska Norr: land föreslagit att der utföra storartade offentliga arbeten, för att underlätta Norrlands förbindelser söderut. Det är likväljust denna kommunikation längs kusten, som redan genom enskild företagsamhet bragts till en sådan fullkomlighet, att flera stora ångbåtar i hvarje vecka afgå på längre resor och många små användas för platsens behof. Det torde derför förtjena att tagas i öfvervägande, om icke förbindelsen mellan öster och vester, hvartill ännu icke en gång början är gjord, kan hänföras till de nyttiga företagen. Det följer af det nu rådande äskådningssättst om provinsiel sjelfstyrelse, att det verksamma iniativet i en sådan sak måste utgå från de trakter, som äro närmast intresserade i den. Att jag dristat vara tolk för mera inflytelserika mäns till mig yttrade önskningar, är endast en följd af att jag har haft lyckan att besöka begge sidorna af vår halfö. Detta tillfälle att se dess invånares mycket olika lefnadsförhållanden är så sällsynt under den afsöndring, som nu eger rum, att jag är förvissad om, att de affärsmän i grannprovinserna, som nu sakna hvarje anledning att lära känna hvarandra eller rådslå om gemensamma angelägenheter, skola betrakta en tillfällig mellanman såsom ett lämpligt redskap att upphäfva en isolering, som räckt alltför länge. Jag tror, att det skulle vara önskligt, om man bidroge med en skärf till att en, som jag föreställer mig, vigtig handling blefve utförd, och jag vill derför föreslå, att sällskapet visar denna id den uppmärksamheten, att det låter till trycket befordra en framställning at hvad jag nu har anfört för att skickas omkring till personer på ställen, som jag skulle kunna appgifva, liksom till de vigtigaste myndigheter i Sverge och Norge, som hafva med vägbyggnader att beställa.