Aftonbladet – 5 december 1867, sida 3

blifva en af de gagneligaste kommunikationer. Äfven i dess nuvarande oröjda, naturliga skick dragas på denna väg vintertiden några hundra pund smör öfver från Sverge och fisk tillbaka. Bodös handel har på sista tiden tagit mycken fart, och dess befolkning har vuxit i förhållande derefter. Det är således anledning vänta att den i en icke aflägsen framtid skall uppfylla det hopp man hyste vid stagens anläggning, att den, belägen gentemot Lofotens rikaste fiskerier, skulle hlifva en medelpunkt för Nordlandens handel. Åtminstone kan man antaga, att i fa!l Bodö finge ett ryggstöd till derigenom, att man beredde det en ny afsättning till Sverges högland, skulle dess unga driftiga handlande strax vara i stånd att förse de många kunderna och fördela sina varor bland den norska kustbefolkningen. För ögonblicket hafva de i sinnet att skaffa sig ett ångfartyg att trafikera Saltens inre fjord. När denna plan blifvit utförd, hvilket, som man säger, är blott en tidsfråga, skall Bodö hafva en beqväm förbindelse på den 5 mil långa a till dess innersta bugt Saltdalen. Denna dal har en längd till högfjellet af omkring 7 mil, så att vägen blir ganska långsluttande. På mer än hälften af detta afstånd finnes redan hjelplig körväg anlagd längs med den farbara elfven. — För Norges del behöfves det således blott en väganläggning på omkring 3 mil för att dess andel i verket skulle vara fullbordad. På den svenska sidan torde, enligt den geografiska karakter, soo landet derstädes har, stigningsförhållandena blifva gynnsamma för ingeniörens utstakning, i det att sluttningen mot hafvet är desto längre. Det är, på kartan mätet, omkring 6 norska mil från riksgränsen till Löfmock, som ligger vid öfversta ändan af sjön Hornafvan. Den utgör en del af ett vattensystem, som visserligen efter sina väldiga förgreningar har tre olika namn: Hornafvan, Utjaur och Storafvan, men som dock utgör ett sammanhängande helt på en sträcka af 10 norska mil. Öm vintern är den naturlig körväg, och om sommaren befares den af ångbåtar och gör en dyrbar landsväg öfverflödig. Från denna insjös nedra ända, Afvanviken, är det2— 3 mil till Arvidsjaur. Denna kyrkoplats har ett sådant läge, att tvenne af Lappmarkens parallela dalsträckningar kunna begagna den till föreningspunkt för sina vägförbindelser. Från Arvidsjaur till Pite är nemligen en körväg på omkring 12 mil färdig. Anläggningen af en dylik förbindelse med Skellefte, som kommer att blifva omkring 15 mil, har icke framskridit så långt, men anses der i trakterna höra till de anspråk, som snart måste tillfredsställas. För att åstadkomma en kommunikation mellan Bodö och Pite, behöfves det på norsk sida icke byggas mera ny väg än omkring 3 mil och på svensk 8—10 mil. Det är alltså sannolikt, att man icke skall kunna istadkomma någon annan kommunikation öfver len svensk-norska halfön för ringare kostnad. Det antal menriskor, som kunna hafva fördel äf len hät omtalade vägförbindelsen, är icke heller så litet. Vid Saltensfjord ligga trenne socknar, Saltdalen; Skjerstad och Bodö. Den fjerde, Follen, står genom Fuskejdet i en så lätt förbinlelse :.medfjorden, att den äfven är intresserad at denna utvidgning i trakten. I dessa fyra socknar samt Bodö köpmanstad var folkmängden den 31 Dee. 1865 11.930. I Pite och Skellefte dalaDgar funnos den 31 Dec. 1866 37,536 menniskor, Följande utförliga statistiska uppgifter till beysande af dessa distrikts näringsvägar och betylelse hafva blifvit mig välvill gt meddelade af le statistiska byråerna i Stockholm och Kristiania.