Aftonbladet – 4 december 1867, sida 2

och sorgset hjerta återvände herr de Brövillan hem. Alice hade just nyss kommit öfver en liten toilettpjes, soma bade upplifvat micnet af hennes mor. Hon kom springande emot honom. Hvar är mamma?? frågade hon. Fadren tryckte henne till sitt hjerta. Hans ansigte uttryckte en sådan förtviflan, att flickan blef rädd. Är hon död?? ropade hon. Gud gifve att hon det vorel? svarade Guillaume. Alice brast i gråt. Hon anade att en olycka hade kändt, en olycka som hon icke förstod. Får jag aldrig mera se henne?? återtog hon. Gråt inte! sade Guillaume, ?du har ju mig qvar... Ser du, jag skall bli på samma gäng hon och jag... Ack, stackars barn! huru lätt skulle det inte varit för oss att vara lyckliga !? Rörelsen öfverväldigade honom... hans hjerta svämmade öfver. Han kände plöts ligt medlidande med det arma barnet, som skälfde i hans armar, och han fann mod att taga sin tillflykt till en osanning. ?Trösta dig?, sade han, ?din mor har rest bort; hon skall återkomma... Vi mäste bedja för henne!? Då barnet blifvit lugnadt, stängde Guillaume in sig i sitt rum. Det föreföll honom som om verldena ramlade rundt omkring hoOm. Ett persiskt ordspråk försäkrar, att en nemlighet icke är väl bevarad, så framt den ir känd af mer än en, och äfven då med vilkor att denna enda hvarken är en hustru Her en älskarinna, tillägger detta vishetens pråk.