Aftonbladet – 3 december 1867, sida 2

nrättningen tillsvidare undergick nödiga reparaioner, hvarjemte han framhöll den omständigeten, att den tillämnade nyeller påbyggnaden kulle i väsentlig mån förstöra den sköna utigten från Mosebacke. Hr F. Th. Berg, hvilkens uppmärksamhet, liksom den föregående taarens, blifvit fästad på nämnda omständighet senom en uppsats i en tidning, hade på stället örvissat sig om, att en påbyggnad af arbetsnrättningen skulle förstöra denna verldsberömda atsigt. Han framhöll äfven åtskilliga andra omständigheter, som han ansåg ej vara tillräckligt atredda, såsom olämpligheten af att på ett ställe centralisera en inrättning af ifrågavarande slag; att de hjon, som hade sitt arbetei mera aflägsna stadsdelar, förspillde större delen af sin tid med att gå den långa vägen fram ochåter oo. 8. v. Hr Carlson fästade uppmärksamheten på faran af att en så stor personal vore samlad på ett ställe vid epidemier, och anmärkte olämpligheten af att karlar och qvinnor voro sammanförda å ett ställe. Hr C. G. Hjerta hemställde, att vid frågans förnyade behandling äfven måtte tagas i betraktande, om ej samma slags kokinrättning, som vid norska skarpskyttekasernen med stor fördel begagnades, kunde här användas. Hr LL. J. Hierta ansåg det kunna ifrågasättas, om arbetsinrättningens belägenhet vore den tjenligaste samt på pekade den stora arbetskraft, som förspilldes på vattenoch vedhemtning. Hr J. v. Koch erinra: de om ett af honom förut väckt förslag, att star den borde tillegna sig ev trakt vid Bockbolmssundet, hvarest tjenlig materiel till stensättning tunnes i öfverflöd, och der största delen af den manliga personalen vid arbetsinrättningen kunde sysselsättas samt deras arbete medföra större nytta för staden. Hr Nerman trodde, att det utrymda f. d. fattighuset i Klara kunde tillsvidare apteras för de qvinliga arbetshjonen. Betänkandet återremitterades för att undergå nytt skärskådande ur nämnda och flera andra synpunkter. Frågan om bränvinsutskänkningens ordnandei hufrudstaden föranledde en liflig och för sakens utredande upplysande debatt. Såsom förut blifvit omnämndt, hafva de för ändamålet utsedda komiterade hemställt och beredningsutskottet tillstyrkt, att stadsfullmäktige måtte förklara såmtlige bränvinsutskänkningsrättigheter i hufvudstaden, hvilka icke äro grundade på burskaps eller auktionsrop, ej vara gällande för längre tid, än hvar och en innehafvares tillståndsresolution utvisar, och af sådan anledning samt för att underlätta en allmän reglering af utskänkningsväsendet böra den 1 nästinstundande Okt. upphöra, dock med vilkor att de rätta innehafvarne af rörelsen ur stadskassan skulle erhålla en årlig lifstidepension af 400 rdr. Utrymmet medgifver icke att lemna en utförlig redogtrelse för debatten, utan endast antyda gången deraf. Hr Kinmanson åberopade den af honom vid betänkandet afgifna utförliga och för belysande af hithörande förhållanden förtjenstfulla reservation, hvari han Jemnar en fullständig utredning af tillkomsten af de olika utskänkningsrättigheterna samt de stadganden, som rörande dem meddelats under tidernas lopp. Han hade härvid kommit till den åsigten, att de ursprungliga innehafvarne af de 8. k. krogseålarne, hvilka sedan utbyttes mot tillståndsresolwi mer, utöfvat rörelsen med samma rätt och befunne sig i samma kategori, som de utskänkare, hvilka idkat rörelsen på grund af burskap, hvarföre de förra voro lika berättigade som de senare till utöfvande af sitt yrke, som ej kunde fråntagas dem, såvidt. de icke förverkat detsamma. På anförda skäl föreslog hr Kinmanson vidare, att lifstidspensionerna för dem som frivilligt afstodo från rörelsen skulle utgå med 450 rdr. Hr Billbergh sade sig, efter den utredning hr Kinmanson lemnat i frågan, hafva öfvergått på hans åsigt, hvilken af talaren biträddes med den skilnad, att hr Billbergh önskade pensionsbeloppets bestämmande till 400 rår. Hr K. J. Berg understödde de föregående talarnes mening om krogsedlaraes beskaffenhet. Lagstiftningen, meddelade stadganden och föreskrifter i äldre tider för utskänkningens utöfvande på grund af burskap och krogsedlar vore alldeles densamma, och följaktligen hade båda kategorierna samma d h foå -w TT NR rätt, hvarföre han ansåg att ifrågavarande rättig: heter ej kunde fråntagas de rättmätiga innehafvarne. Han anförde att en lucka förefunnes i 1855 års författning, i följd hvaraf saken visserligen kunde ses från olika sidor, men utan afseende härpå talade billighet och rättskänsla för hr Kinmansons förslag, och fruktade hr Berg för, att om den motsatta meningen gjorde sig gällande, summum jus kunde blifva summa injuria. Han fästade de talares, som förfäktade en annan öfvertygelse, uppmärksamhet på, latt det af dem åberopade stadgandet i 7 af 1855 års förordning, afsåg frågan om beskattning efter gamla eller nya Teskattningsgrunder, I samt ansåg fullmäktige så mycket hellre kunna bifalla hr Kinmansons förslag, som man derigenom skulle i alla fall uppnå det afsedda l ändamålet, krogväsendets ordnande i hufvudstaden. Det vore orätt att åt personer, hvilka i .I många år lefvat i full tro på sin goda rätt, hvari I de styrkts af de-myndigheters åtgöranden som med saken haft befattning, komma och säga, latt de ej mera hade någon sådan rätt. Det var lett slags personliga privilegier, dem medgifna I före 1855, hvars lagstiftning i detta fall icke kunde hafva retroaktiv verkan. ; Komiterades åsigt samt den af berednings I utskottet uttalade, förfäktades af grefve v. Rosen tl och hr Nycander, af hvilka den förrai ett längre I skriftligt, och densenareiett längre muntligt anföI rande sökte ådagalägga, att ifrågavarande närings;lidkare, oberoende at den rätt, hvarmed de före . 11855 må hafva utöfvat sitt yrke, efter nämnde -Itid icke kunna för beståndet af sina utskänk-I ningsrättigheter lagligen åberopa annan rättsgrund än den bestämmelse som i sådant afse.l ende finnes i hvars och ens tillståndsresolution. Då en ordnad bränvinslagstiftning för hela riket blifvit gällande med 1855, borde intet undani tagsfall finnas för hufvudstaden. I alla andra städer i riket hade utskänkningen blifvit ordnad i öfverensstämmmelse med 1855 års förordnings föreskrifter; hufvudstaden ensam laborerade ännu med stor oreda i detta fall och efter 12 år, söm man sysselsatt sig med denna omtvistade sak, stode man ännu på samma punkt. I motsats mot hr Kinmanson ansågo I nämnde talare krogsedlarnes ursprungliga beI skaffenhet, föreskrifterna om deras förnyande i början af hvarje år, hvilket sedan utsträckts till hvart tredje år samt andra stadganden, som i afI seende på dem meddelats, utgöra bästa beviset att desamma ej innefattat någon rättighet för lifetid, utan blott för viss, kortare tid. Sedan hr Kinmanson bemött deras anförande, hr Wistrand biträdt densamma och hr Wallenberg föreslagit, att man tillsvidare skulle låta bero vid nuvarande förhållanden, då man ej syntes vara -löfvertygad om rättmätigheten af den föreslagna -I indragningen, som äfven medförde en annan I praktisk svårighet, nemligen stadskassans belaI stande med en icke obetydlig pensionsfond, skreds till votering, då efter tvenne voteringar om kontraproposition, vid hufvudvoteringen hr I Kinmansons reservation antogs med 43 röster I mot 39, hvilka voro för ett af hr Billbergh väckt förslag, som för öfrigt innehöll alldeles detsamma I som hr Kinmansons, blott med en förändring i