Aftonbladet – 3 december 1867, sida 2

skull, vid hvilka man icke är fästad genom andra band än fåfängans. cOm han dödar mig, skall jag inte hysa något agg till honom för det, tänkte han. Hans störda samvetslugn och den lifliga känsla som drog honom till den man, hvilken han hade till motståndare, beröfvade honom något af hans fördelar. Han blottade sig: Guillaumes värja flög som en blixt och genomborrade hens arm; vapnet föll ur Raouls hand ; han tog upp det och försökte att ånyo sätta sig en garde, men hans stela ingrar måste för andra gången släppa det. Med venstra handen däX, sade han och apptog återigen värjan. Ursäkta! ropade Guillsume, afbrytande striden, kan ni föra värjan med venstra handen? Fullkomligt.4 ter korsades värjorna. Blodet strömmade genom de både öppna såren i Raouls högra arm, hvilken kändes tung som marmor. Från första ögonblicket var det lätt att märke, att den oskickliga hand, som förde värjan, icke förmådde försvara herri le Sarclay. nyo afbröt Guillaume striden. Saken är afgjord. Det är öfverflödigt att fortsätta, sade han. Åh, hvarför det? Det är bara en liten ovana i början. Var inte envis... Fördelarne äro intelika. 1. Som ni vill dä, herr grefveX, svarade Raoul; men en skråma i armen är en bazatell, och så spart den blir läkt, stär jag åter till er fjenst.4 s-Det är bra, yttrade Guillaume. Han aflägenade sig, medan herr de Sarclay steg upp i en vagn. En är bestämdt brottslig i denna SR tänkte herr de Brevillan, som känt sig träf-i