Aftonbladet – 2 december 1867, sida 3

dumt och fåkunnigt?? PAnteg — yttra Hjortsberg — att NordencrantZ projext om en rikets ständers kansler bifölls. t ho. nom allenast ett eller två år fritt få skrifve och trycka, som N. antydt hans rättighet skulle vara, om lagar ock regeringssättet, om ng gr och embetsmännen, om rikets ständer och dess författningar, och jäg tror att riket om ett par år härefter icke vidare skulle behöfva tänka på någon riksdag mer; och om ständerna blefve sammankallade, ser jag tydligt att denne men vore god till att möta på en riksdag, då han såsom chef för sitt samlade folk reste gig upp. Han kunde ju skrifva och trycka stt riket stod i fara för konungavälde eller för rådsoch embetsmannavälde, och tända en upprorseld i alla landsändar och samla hela nationen med hearnesk och vepen till hufvudstaden på kort tid. Han hade makt att tilltala rikets ständer och plaidera för folket, men ingen vågade tilltala honom. Derifrån ellt Gud oss nådeligen bevare!? Af det nu anförda synes att men äfven riktade en svår anklagelse mot kanslirådet v. Oelreich, hvars förhatliga äliggande var att censurera alla skrifter som i tryck skulle utgifvas, och att vägra Ifoingen af sådana som ansågos förbrytliga. För v. Oelreich blef det således af stor vigt att rättfärdiga sin åtgärd. Han ingaf derföre till samtlige stånden den 3 Juli ett på en gång skarpsinnigt och frimodigt memorial. Han antydde att de som velat ställa honom till ansvar derföre att det Nordencrantzska me: morialets tryckning icke af honom förhindrats, voro okunniga om censurförordningens innehåll och mening. Det ifrågavarande arbetet var ett till rikets ständer stäldt memorial, af en person som hade säte och stämma på riddarhuset, och var författadti afsigt att komma under ständernas pröfning: Memorialets vidlyftighet hade förenledt auktorn att låta trycka det på förhend till ständernas beqvämlighet, helst detsammas uppläsande var omöjligt. Om censor fördristat sig att vägra tryckningsåtgärden så hade han på ett betänkligt och legstridigt sätt ingripit i en riksdagsmans fria yttranderätt. Det var ganska vanligt att riksdagsmän läto på egen bekostnad trycka gina till ständernas ompröfvande ställda förslag, äfven af det skäl att flera dess ledamöter med svårighet läste hvad tryckt var, och alls icke kunde läsa hvad i hendskrift meddelades. Han underkastade sig derföre utan fruktan de rättsinnades bland ständerna omdöme och beslut i denna angelägenhet. AfvenNordencrantz inkom med ett skriftligt anförande till svar Jennings, Svedenborgs, Hjortsbergs och Scheaus ofvanomnämnda memorialer. Han ansåg det ganska naturligt att dessa herrar i hans arbete funnit mycket både nytt och i hög grad märkligt. Just emedan det som han till landets bjelp föreslegit var nytt, så skulle det förefalla mången märkligt. Om han endast föreslagit sådant som för alla varit kändt, så hade han ju ej med något nytt framkommit. Men hade sagt att hans projekter voro riksvådliga, men de hade ju icke ännu blifvit effektuerade, och det var således alldeles för tidigt att stämpla dem såsom riksvådliga. Utomdess hade alla länders historia visat att då ett rike råkade i förfall hardet endast genom ovanliga medel räddats. Riksens ständers ständiga omtanka gick ut på rikets förbättrande, men det oaktadt var ju ställningen ytterst bekymmersam. Kundel den genom andia åtgärder förbättras än dem han föreslagit, så torde de framläggas o. 8. v. Om de högrespektive stånden ville tillsätta en särskild deputation för granskningen af hans projekter, vore han dermed nöjd, allenast rättrådiga, upplysta och fosterlandsilskande män i den deputationen insettes.