Aftonbladet – 2 december 1867, sida 3

go) (Redan den 27 April uppläste prosten n Hjortzberg-Larsson i presteståndet ett långt ve J 2nförande mot Nordencrantz memorial. m ) Derpå följde ett anförande i samma syftning, v, j uppläst i borgareståndet den 26 Maj af borgör mästaren Schau och slutligen äfven ett anet förande den 30 Juni på riddarhuset af ryttmästaren John Jennings. Alla deesa anfö: I renden äro affattede i bittra ordalag mot N. iDessa herrar ansågo sig högst föranlåtna ,, Janmäla?, buruledes han i det förevarande . memorialet begagnat anstötliga utlåtelser? ,, Joch framkommit med farliga förslager rörande regeriovgssättet och dess grundlagar?. ;. Det vore redan betänkligt, yttrade de, att n ) väcka förslag om dessas lindrande, men brottsligt att vilja främja förändringar i grundlagarne, derigenom att de förklenades medelst de gröfsta tillmälen. De yrkade derföre att N:s memorial måtte till en särgkild rikets ständers deputation remitteras till granskning och auktorn samt Censor Regius, kanslirådet v. Oelreieh (som tillåtit memorialets tryckning) under laga ansvar ställas?. I hög grad märkligt är, och såsom ett bevis på den förbittring (Cm memorialet upp-j väckt, kan anföras, att mot detsamma upptlträdde på riddarhuset en man, som redan då ej hade förvärfvat sig verldsrykte för sin ofentrlliga lärdom och i hvars alla skrifter den ? I största fromhet var rådande, nemligen assessorn Emanuel Svedenborg. Han ingaf äfven lett längre skriftligt anförande mot N:s me2 morial. Han upptog och gendref flere af de , I satser, som deri blifvit framställda; ban beII mötte dem ömsom allvarligt, ömsom skämtsamt; men han gjorde sig äfven skyldig till I personliga anfall. Sålunda t. ex. då Nor: dencrantz hade yttrat, Patt bergverkeinrättII ningen i Sverge alleintet gegnat, utan fasti heldre mycket skadat riket? — så beI I mötte Svedenborg detta påstående dermed, I ?att detta törhända är anfördt af den orsak, latt Skebo bruk gått Hr Commercerådet Nor! dencrantz ur händerna,. 1) Han ogillade att I memorialet hade fått utkomma, och att det icke kunde indragas, men trodde dock ej latt dermed var stor skada skedd; kunde likj visst ej underlåta att erinra derom, att I memorialets vidlyftighet, de många citatioI nerna ur fere auktorer och långa anföranden af diskurser och dervid gjorda digressioner; möjligen kunde gifva läsaren den tanken, att i memorialet ?vore allt djupt utgrundadt, förståndigt och lärdt?. Slutligen yrkade äfven Svedenborg att memoriaTlet borde till en eärekild deputation öfverTlemnas och till sist beslutas om euktor och Censor Regius borde under åtal ställas. Invan vi rcdogöra för ständernas beslut Janse vi oss böra meddela några af NordenJerantz satser och företrädesvis de som mest ogillades. Behöfligheten af en genomgripande reformation ansåg N. uppenbar derföre, att då grekerna räknade 1800 år, så räknade Sverge 4000 år från floden, som oriktigt blifvit kallad syndafloden. Att Sverge icke på så lång tid kommit till ljus i lagar, konster, vetenskaper och lefnadssätt orsakades af censurväsendets tillstånd, naturen af lifstidsembeten och förderfliga hemligheter i regeringssättet. Till riksdagarne komma mångariksdegsmän försänkta i det djupaste okunnighetsmörker och en beständig succession af sådana uppstår. — Rikets ständer och embetsmännen både korrumpera och låta korrumpera sig af främmande makter, som liknade vilddjuret i Uppenbarelsebokens 17 kap., hvilket satt såsom en qvinna, den der hade en gyllene kalk i sin hand, n. b. full med styggelse och orenlighet (korruption) och på hvars anlete stod ekrifvet ?bemlighet?. För att afhjelpa alla de svåra brister som tryckte landet, föreslog Nordencrantz bland annat: att alla embetsmän (med undanta, af militära och ecklesiastiska) från och ned riksens råd ända ned till rådmännen ?borde hvartsnnat eller hvarttredje år ombytas? — att lagskipande och lagstiftande makten ej skulle förenas uti en-person, d. v. 8. att inga civila embetsmän skulle hafva votum vid riksdagarne eller sitta i deputetioner, 2) Den lagstiftande makten borde icke bestå af privilegierade 1 damöter, utan af redlige odalmän, som efter bästa förstånd och främmande för allt hemlighetsmskeri beslutade. En Jagkunnig man borde vid hvarje riksdag utses, med uppdrag att granska icke blott den lagstiftande, utan äfven den lagskipande maktens beslut och gerning och påtala allt hvad olagligt skett ramt det ändra och bättra. Då det ofta hände att stora oredor uppkommo deraf att i ständernas namn beslut fattades som voro mot lag stridande, så fanns ingen bättre bot härföre än det i Frankrike under Henrik IV vedertagna samt i England flere resor förnyade, nemligen att den styrande makten (konungen) förbjöd de olagliga beslut som ständerna fattat och de underlydande förklarades icke allenast ej vara skyldiga sådana beslut åtlyda, utan äfven vid strängt ansvar tillgörande, desamma ej i verket sätts. Kanslikollegium, som hade censuren om hand, borde alldeles afskaffas och eensurväsendet på annat sätt ordnss. Med censurverket förstod N. ?en jurisdiktion öfver ller ett förmynderskap för menniskans förnuft?. En censor borde tillsättas, men icke ef regeringen utan af rikgens ständer, och således icke of den förra dependera. Han borde ha samma rang som hofoch justitiekansleren och kallas rikets ständers kansler, och tillåta tryckning af hvad det vara må som rör politik, rikets eanna intresse med främmande makter, allianser och dylikt. Konungens, rådets och ständernas författvingar skulle icke vara frikallade från hans påminneleer, ekulle kommentera domar och utsleg uten att lastas för domqval, efterse de skrifter som paeqviller kallas, och om de gå verkligen äro dem med all flit vederlägga; Postoch Inrikes Tidningarne skulle stå under hans synnerliga disposition 0. 8. V. Förbittringen sträckte sig icke blott till Nordenerantiz, den drabbade äfven den af regeringen tillsatta censorn af alla skriiter kom skulle tryckas, kanslirådet v. Oelreich. Afven han anklagedes för försumlighet, särdelcs af prosten Hjortsberg, som uppträdde med den största skärpan. Har ej censorn seit — frågar Hjortsberg — att N. fram ställer dem som till riksdsgarne inställa sig såsom ignroranter och förar, de der låta korrumpera sig och låta leda sig efter andras behag och godtycke, — vidare att N. skrifver tvärt emot Guds heliga ord, att han