Aftonbladet – 29 november 1867, sida 2

klang, som vi tnade om att han gjorde våld på sig; han var ytterst artig. ?Man riktigt qväfs här inne! fortfor grefvinvan och knäppte upp sitt skärp. Nå?? yttrade öfversten. Hon ilade fram till honom. Huru, det är ni som talar så der!? utbragt hon, ni, Guillaume, och med hvilken blick, med hvilken röst! Jag känner verkligen inte igen er, och likväl är det blott en tunn vägg som skiljer oss från vår Alices lila bädd!? Tårar tillrade utför hennes kinder och I hennes barm gick i vågor. REK vÄr det då verkligen sanot? Ni misstänker mig, ni anklegar mig, mig... er Christine, er hustru henpe som älskar er! Hon kastade sig tillbaka, som oem hon hade gifvit vika för våldsamheten af sin förtviflan; några hårflätor vpplöste sig och svallade i mörka vågor ned på hennes axlar; två knappar i hennes klädningslif eprungo, så att hennes bländande hvita hud framskymtade, Jag väntar, svarade Guillaume, BSaken är helt enkel?, eade hon. Och med en låtsad ansträngning att qväfva de djupa snyftningar, som skakade hennes kropp, utan att rubba den trånande gratien i hennes attityd, fortfor. hon, liksom öfverväldigad af sin smärta: Är det möjligt att vreden kan drifva er till sådana ytterligheter! Jag hade hufvudvärk... det har varit så besynnerligt väder i dag. Ni skulle inte komma hem; jag gick ut: jag gick allt längre och lävgre; friska luften gjorde mig godt. Grefvens. blick flyttades sill Christines bottiner; det syntes icke den minsta smutsfläck på dem. Hon Iätsade icke märka