Aftonbladet – 29 november 1867, sida 2

M der 29 Nov. Partier och principer. H. Bland de reformer, för hvilkas skyndsamma genomförande vi anrse det demokratiska partiet inom landet och inom riksdasen böra förena sina krafter, ha vi ställt frågan om den kommunala röstgrunden i främsta rummet. Vi ha gjort detta af två skäl: först derföre, att denna reform så allmänt och enhälligt påkallas af den allmänna rösten i landet ; och, för det andra, emedan kanske icke i afseende å någon annan å bane bragt samhällsförbättring ett uppskol hotar att hos det stora flertalet af landets befolkning väcka och underhålla ett så betänkligt misstroende mellan olika samhällsklasser och en för samhällsordningen så menlig örvertygelse derom, att samhällslagarne äro till endast för att skydda och gynna de bättre lottade klasserna, under det den stora — rt a. a mängden är prisgifven åt dessas godtyckel och tyranni. Den omständigheten, att den allmänna rösten påkallar ifrågavarande reform, kunde väl i och för sig icke anses såsom tillfyllestgörande skäl att förändra en lagstiftning af så färskt datum tom gommunalförfattningarne; men då det på samma gång kan visas, att rättvisa och billighet tala för densamma, är det af högsta vigt, att insigten om reformens behöflighet bhfvit allmänt utbredd och ger sig allmänt tillkänna. Många brister i våra samhällsanrättningar skulle kunna uppvisas, om hvilkas tillvaro knappast något tvifvel kan förefinnas hos dem, som: förmå att åt förhållandena egna en lugn och upplyst pröfning, men der det ännu skulle vara fruktlöst att söka få bristerna undanröjda, emedan insigten om behofvet deraf ännu icke hunnit så utbreda sig, att man kan påräkna hvarken det kraftiga stöd i folkmedvetandet, som fordras för reformernas genomdrifvande, eller en sådao uppfattning af deras gagnelighet, att de skulle med bifall emottagas, om de kunde genomföras. När detta är händelsen, måste reformsträfvandena gå ut på attutbreda insigten om förbättringarnes behöflighet. Deremot, i fall sådana som det här i:rågavarande, då behofvet af förbättring är oomå tvisteligt och insigten derom sllmän, der är tidpunkten för reform inne, der äro statsmakterna pligtige att befordra den till verkställighet. Vi ha redan flere gånger, och senast för få dagar sedan, framhällit angelägenheten af en förändring i nu gällande röstgrund, samt olägenheterna, för att icke säga vådorna, af ett uppskof dermed. Man harsåsom skäl emot törändringen anfört sambandet mellan kommunalförfattningarne och den nya riksdsgsordningen — ett svepskäl, hvars haltlöshet vi sökt ådagalägga —; men man har förbisett, att just genom den nya riksdagsordningen, som medgifver lika rösträtt vid valet af nationens ombud i riksförsamlingen, har obilligheten af den kommunala röstgrunden endast fallit så mycket skarpare i ögonen. Förut var man van här i landet att vid nästan alla tillfällen, der det gällde utöfningen at medborgerliga rättigheter, se dessa bundna vid inskränkande bestämmelser och hela samhället behandladt efter detta kära och ännu så gerna åberopade mönster af ett bolag, der man utöfvar inflytande i mån af egande aktier eller lotter. Men den nya riksdagsordningen har på ett afgörande sätt brutit med hvad som sålunda fått vanans häfd för sig. Den försöker uppdraga en gräns mellan dem, som kunna anses politiskt fullmyndige, och dem, som icke få så betraktas; men åt dem, som blifvit myndige förklarade, ger den lika rätt, utan afseende på sambhällsställning eller förmögenhet. Mån skall vara bra kortsynt, man skall bra litet känna och förstå men. niskonaturen, om man tror att den man, som i deg känner sig såsom fullmyndig medborgare och utöfvar sina rättigheter såsom sådan, skall i morgon utan bitterhet finna sig förklarad för en tusendels medborgare. Vi påstå — och erfarenheten har re. dan visat — att han med förtrytelse vänder ryggen åt den valurna, till hvilken man inbjudit honom liksom enkom för att låta honom känna sin vanmakt och för att hos honom väcka missmod öfver hans egna torftiga vilkor samt harm öfver andras bättre ställning. Var redan förut förtrytelsen stor och allmän öfver den kommunala röstgrunIden, har den genom den nya riksdagsordningen endast blifvit ännu mer stegrad och Iutbredd, I det utlåtande, hvarmed sist församlade riksdags lagutskott afvisade alla yrkanden på en jemkning i de missförhållanden, om hvilka här är fråga, förklarade utskottet, latt det icke ens blifvit föreburet, att de höIgre beskattade användt sin röstöfvervigt på lett sätt, som kränkt de öfrigas rättigheter; och under en offentlig förhandling rörande detta ämne ha vi hört en talare spörja, hvilka de utmärkta män vore, som skulle i I kommunalrepresentationen inväljas i stället för de nuvarande, ifall en annan röstgrund blefve införd. Båda dessa argumenter grunda sig på ett fullkomligt förbiseende af betydelsen af begreppet sjelfstyrelse, och af värdet inom sambällslifvet af förtroende mellan de styrande och de styrda. Låt vara — hvad som dock I tilläfventyrs skulle i åtskilliga fall kunna bestridas — att de högre beskattade icke kränkt de öfrigas rättigheter genom sin röstöfvervigt, för såvidt fråga är om påläggande af bördor eller vidtagna åtgärder i-allmänhet, så står det dock fast att sjelfva den nu gällande röstgrunden rent af tvingat dem att kränka en rätt, som lagen dock förmenat sig vilja tilldela äfven de lägre beskattade, nemligen rätten att deltega i värden om fa Er EN